Du nya sköna värld

Musiken dunkar. Kroppen rör sig. Min kropp. Min kompis kropp. Min killes. De som står framför, bakom, vid sidan. Långt därframme höjer de tre männen armarna. Vi höjer våra. Musiken dunkar, pulserar. Vi, en del av den stora, stora massan följer den. Några timmar efter Swedish House Maffias kväll i Friends arena går vi fortfarande omkring leende. Vi har varit med om en total lyckoorgasm.

Så går några dagar, några veckor. Kroppen har slutat ha ett eget liv, slutat röra sig i pumpande rörelser. Och så kommer tankarna. Det finns något välbekant över upplevelsen. Så slår det mig - Aldous Huxleys Du nya sköna värld. I början av boken är människorna på ett möte där de får ett masspsykotiskt lyckorus.

Så går ytterligare några veckor. Så hör jag helikoptern hovra, varje kväll. Sedan flera gånger om dagen och då kommer åter parallellen till Huxleys roman där helikoptrarna bevakar invånarna. När jag första gången läste hans bok fick jag ta sats, jag tyckte tillvaron  han beskrev verkade så skrämmande. En tillvaro där jakten på perfektion och lycka hade tagit över. Där människor inte längre var gravida, fostren odlades i provrör.  I jakten på perfektion hade alla egensinnigheter suddats ut. Alla kom lyckorusiga ut från upplevelsemötet och kunde därmed lättare acceptera att samhällets kontroll över dem och de ständiga patrullerande helikoptrarna begränsa deras fysiska och psykiska rörelser. Då på 1930-talet var den en otänkbar värld, likaså på 1970-talet när jag läste den första gången. Hur långt ifrån Huxleys värld är vi idag? I kväll hovrar helikoptrarna igen.

                                                                                                                                                  Jakobina

Mordet på Mr Darcy och Elizabeth

Det finns en klåfingrighet i vår tid. Är det något som är bra så räcker inte det. Helst ska succén upprepas. Hajen, blir Hajen 1, Hajen 2, Hajen 3. Steven Spielberg kan inte hålla sig borta från att vara inne och peta i sina Star Wars filmer. Nu lär Dark Vader skrika Oh, no när han dör. Hur bra är det? Det är ungefär som om Da Vinci helt plötsligt skulle fått för sig att bättra på Mona Lisas leende ett antal år efteråt. Det nymålade kan aldrig få exakt samma färgnyans som den som en gång målades.

Anledningen till dessa tankar är julklappsboksläsningen av P.D. James Death comes to Pemberley - en fortsättning på Jane Austens Pride and Prejudice. Mr Darcy finns där, liksom hans fru Elizabeth (född Bennet), Mr Bingley och hans hustru Jane (syster till Elizabeth) o s v. Boken inleds med en resumé, med en psykologiserande förklaring att Elizabeth verkligen medvetet sökte upp Pemberley och Mr Darcy, ni vet scenen där Mr Darcy dyker  ner i vallgraven efter sin svettiga ritt från London. Redan där börjar jag slå bakåt. Vi som har läst Austens bok har själva gjort våra tolkningar av Elizabeths och Mr Darcys kärlekshistoria. Den som har sett TV-serien med Colin Firth som en oförglömlig Mr Darcy likaså. Sedan börjar själva deckarhistorien med Austens persongalleri men med P D James nutida penna. Texten är mångordig. Personernas tankar redovisas ständigt. Det är ett modernt sätt att skriva. Och hela mitt läsarjag skriker nej, nej, nej. Jag vill inte läsa Elizabeths tankar. Jag vill se dem avspeglade i konversationen, där orden är så väl avvägda, så väl uttryckta att luften dallrar av känslor och tankar.

För första gången på många år vägrar jag att läsa vidare. För att åstadkomma en fortsättning på en klassiker som gavs ut för 200 år sedan krävs en sådan kvalité, briljans och en hantering av ord och uttryckssätt att det förmodligen är näst intill omöjligt att göra det i bokform i vår tid. Vi pladdrar för mycket. Däremot finns det ett lysande exempel, TV-filmen Lost in Austen, om en Austen frälst kvinna som av en slump hamnar mitt i romanen Stolthet och fördom. Så rolig, så intelligent gjord.

                                                                         Jakobina

Den kungliga svenska avundsjukan

Vad kommer uttrycket "den kungliga svenska avundsjukan" ifrån? I vår tid har det klistrats som epitet på svenska folket, som ett karaktärsdrag för svenskarna. Men vad är egentligen en svensk idag - en som bor i Sverige eller en som bor i ett annat land med svenskt pass född i Sverige eller en som är svensk medborgare? Ibland förefaller uttrycket den kungliga svenska avundsjukan användas som en synonym till Jantelagen. Den innebär att man inte ska tro att man är något. Men denna Jantelag är formulerad av norrmannen Aksel Sandemose för att beskriva ett tillstånd i danska staden Jante. Alltså, det är inget typiskt svenskt. Det är heller ingen avundsjuka. Den handlar i stället om att inte tillåta någon att sticka ut, att vilja skapa ett konformt samhälle. Avundsjuka däremot är att man vill ha något som någon annan har och att man vill ha det så mycket att man nästan blir sjuk. Ibland stannar den vid att vara denna känsla, ibland omsätts den i handling.

Nationalitetsbegrepp och karaktäristik av invånarna i en nation var något som skapades på 1800-talet. Men den kungliga svenska avundsjukan går längre bak än så. Och då börjar den kungliga delen av uttrycket att bli intressant. För vad var Erik XIV:s bröder, Johan och Karl om inte avundsjuka? Med rykten, lögner, nidbilder försökte de förtala sin bror och när inte det hjälpte tog de till våld. Och vad är Håtunaleken år 1306 om inte exempel på kunglig avundsjuka då Valdemar och Erik fängslade sin bror kung Birger Magnusson? Hertig Erik byggde upp ett omfattande hertigdöme i västsverige och gifte sig med norska prinsessan Ingeborg, men fick inte bedriva egen utrikespolitik och ville ha mer. Det går naturligtvis att hävda att han var maktlysten när han beslöt att ta kung Birger som fången. Men det skulle också kunna vara en avundsjuka i botten som drev honom att försöka ta över en position som han tyckte han hade bättre rätt till i egenskap av bättre lämpad, dugligare i hans egna ögon.

Finns det kunglig svensk avundsjuka idag? Ja, kanske. Vad som driver en person är svårt att avgöra, kanske även för den själv. Det kan också vara så att som yngst i en syskonskara så är man van vid att få mycket uppmärksamhet och van vid att påkalla den oavsett om det innebär att andra personer/händelser då hamnar i skuggan.
                                                                 Jakobina

Länk till Svenska Dagbladets språkspalt om avundsjuka 

... och inled oss icke i frestelse

Det fanns en tid på 1980- och 1990- talet då allt skulle förenklas, inte minst användningen av det svenska språket. Det skulle inte vara för många bokstäver i orden. Inte för många ord i meningarna. Orden skulle väljas bland de enklare varianterna om det fanns flera alternativ. Det var under den perioden då Bibeln nyöversattes. Bibeln skulle bli modern. Det är lätt att i backspegeln konstatera att översättningarna är  synnerligen daterade. Ordvalet återspeglar dåtidens tidsanda. Särskilt återspeglas det i ordvalen i Fader vår.

I den nya översättningen lyder meningen "och utsätt oss inte för prövning". Vad är detta? Tidigare stod det "och inled oss icke i frestelse". Prövningar och frestelser är inte synonymer. Åtminstone om man slår upp ordet prövning. Däremot anges prövning som synonym till ordet frestelse. Allt enligt stora synonymordboken. Den som skrivit den nya versionen av Fader vår har för övrigt gett den titeln Vår fader. (Vän av konsekvens, i jakten borde den nya varianten heta vår far). Men det är ingen finkänslig semantiker som hållit i pennan. För det första, hur kan man välja ett ord som har två helt olika betydelse. En prövning kan vara en påfrestning, en vedermöda, ett lidande, en motgång eller en pärs. (Däremot tar Synonymordboken inte upp ordet frestelse).

Vad menar man då med påfrestning? Ja, Anja Persson kan säkert berätta om den påfrestning på kroppen som det var att ta sig  utför branterna i höga farter. Å andra sidan hade hon inte utsatt sig för denna påfrestning och genomfört sådant som vi vanliga amatöråkare bara kan drömma hade  hon aldrig blivit berömd och kunnat leva gott på sin talang. I vardagslivet används ofta ordet påfrestning lite slarvigt för att beskriva personer som är tjatiga, tröttsamma, som "håller på att gå en på nerverna". Men det kan väl knappast vara det som var grundtanken från början i Fader Vår bönen. Inte heller kan det väl vara ett mål att rulla genom livet utan en enda motgång, utan en enda pärs? Hur curlade ska vi bli? När det gäller lidande och vedermödor känns det lite mer. Men observera att båda dessa ord gäller verkliga tillstånd. Ordet frestelse är en psykologisk företeelse - en inre kamp, som ska bekämpas med samvetet, principer, tro eller annan livshållning.

Ännu mer fel förefaller ordet prövning vara i ordets andra betydelse. Prövning betyder även granskning, bedömande, kontroll, undersökning, test, prov, förhör och examination. Är det månne en skattesmitare Vår Faders översättare tänkt på. Eller den som inte vill åka fast i fortkörningskontroll. Eller den student som inte vill ha prov och förhör. Alla dessa som kanske också vill ha respekt utan att någonsin behöva utsättas för ett test. Vad blir det för samhälle? Att aldrig inse sina begränsningar? Att aldrig inse att livet i sig är en gåva, något som står klart när man gått igenom något svårt.

Min tro är att fader vår verkligen handlar om den psykologiska delen som användandet av ordet frestelse innebär. Det gäller lockelse, anfäktelse, förförelse. Samtliga dessa synonymer handlar om ett samspel med yttre omständigheter där det gäller att inte falla för lockelse eller förförelse. Bönen handlar om att ge sig själv en styrka att styra över sina egna liv. Man ska göra saker för att man själv vill, inte för att någon annan lockar eller förför. Dessutom indikerar ordet lockelse att det handlar om något som är lite småförbjudet. Det kan vara ett dignande godisbord om man håller på att banta och det lockar en att ta bit efter bit. Att göra något som man egentligen inte ska göra är en lockelse i sig.

Det finns en övertygelse i vår tid att vi lever i den bästa av världar, den mest välutbildade, mest globala någonsin. Så är inte fallet. Kvalitén på Vår fader visar att känslan för och kunskapen om ordens betydelse i det svenska språket definitivt passerat zenit. Men lixtalsmässigt har den kanske nått en höjd som vi aldrig tidigare skådat.                                                                                                                                        

Jakobina

Slakt av de heliga korna?

Det finns två stora skillnader mellan västvärlden och länderna i öst - det gäller den grundläggande synen på historien, på utvecklingen.

I västvärlden talar vi hela tiden om utveckling, att allt gått framåt. De som påstår att det var bättre förr anses vara nostalgiska bakåtsträvare. Det är nu och framtiden som gäller. Den kunskap som vi har nu ska lösa alla våra problem och i framtiden kommer vi att veta ännu bättre. Leva  ännu bättre. Leva ännu längre.
I Kina har man en annan syn. Där ser man livet i cirklar. Det är ingen oavbruten utvecklingskurva som pekar framåt, uppåt.

I västvärlden har vi haft utvecklingen som ett positivt mantra. Aldrig har vi levt så länge, haft det så bra, aldrig har så många fått så hög utbildning, varit så hälsomedvetna. De avskräckande reportagen om vår äldrevård och de överfulla daghemmen har mer handlat om hur samhällets politiska löften/åtaganden inte uppfylls. Det har varit traditionella granskande reportage. Så börjar så den ena helsidan efter den andra publiceras av DN:s vetenskapsreporter Karin Bojs. Artiklarna tar hål på flera av vår tids heliga kor.

Det har handlat om sanningen att om alla tränar kommer de få bättre hälsa/kondition. Det visar sig inte vara sant. För en del kan träning vara negativ, för många blir det inte några betydande framsteg och sedan finns det en del som påtagligt förbättrar sin kondition. Sanningen är att sanningen är mer nyanserad.

Sanningen om att vi lever längre visar sig också vara en sanning med modifikationer. Vi lever kanske längre på pappret, men de extra åren är sjukdomsår och nu är det många nya typer av sjukdomar som kommer.
Sedan kom nyligen ytterligare en undersökning som visar att Sverige backat när det gäller kunskaperna i skolan. Så även om vi har fler som på pappret har utbildning är innehållet ihåligt.

Tron på den positiva utvecklingen på alla områden har blivit vår tids heliga kor. Så heliga att folk är så vana vid att se dem och att ta hänsyn till dem att risken är stor att de får fortsätta leva länge till. Vad säger det inte om vår moderna, välutbildade tid? Att vi inte bara har heliga kor ,utan att vi också beter oss även som strutsar och sticker huvudet i sanden? Det sista talesättet är för övrigt en skröna byggd på okunskap om strutsars beteende.                                                              

                                                                                                                                     Jakobina 

Verkligheten överträffar dikten

Han sitter på Dramatens stora scen, omgiven av tre kvinnor, årets Nobelpristagare i litteratur Mo Yan. Hans svenska översättare, en intervjuare och en tolk, samtliga mycket väl inlästa, alerta. Vid två tillfällen lyssnar  han på frågorna som översätts, sedan deklarerar han att han hellre vill tala om historien bakom den novell som just lästes upp respektive pappersutsmyckningarna på fönstren. Frågorna förblir obesvarade. Det är ingen modest bondeson som sitter på scen. Det är en man som är van att styra och ställa. Intressant att han själv berättar om hur han skriver in sig själv i böckerna. En litteraturens Hitchcock, alltså.

Berättelserna flödar. Hönor, rävar, underjorden. Han målar upp miljöerna med sin penna. Till att början lockar berättelserna med sin exotiska skildring av landsbygden. Men ju mer Mo Yan berättar desto mer framstår det som att han inte bara fått en inspiration av händelser, människor och livsöden i hans ungdomsbygd i Kina. En efter en av de berättelser vi får upplästa av skådespelarna visar sig vara hämtade ur verkligheten. Det fanns verkligen en svensk missionär i Mo Yans hembygd. Det var ingen symbol för något annat.

Kanske är det så att riktigt stor litteratur måste baseras på verkliga händelser, minnen, förnimmelse. Se på Strindbergs Hemsöborna där Kymmendöborna fortfarande är förgrymmade över att han skrev om deras liv och hemligheter. Selma Lagerlöfs berättelser byggde också ofta på skrönor och verkliga händelser som hon hört berättas om. Så finns det ambitioner att bli en bra, prisad författare spetsa öronen, öppna ögonen och notera intryck, dofter och de egna känslorna och börja skriva.

Jakobina

Vår tids religion

En sund själ, i en sund kropp? Nej, det är väl knappast det som är idealet för närvarande. Däremot att vi ska träna, träna, träna. Vasaloppet? Inte bara en, utan ett hel gäng i bekantskapskretsen. Vansbrosimningen. Jajamen. Tjejruset. Halvmaran. Löpande kommer de på kö runt ön. Tränandet ligger på elitnivån.
Alla ska träna. Inte för att vinna, nödvändigtvis. Framförallt bärs budskapet runt, runt. Den som tränar och går ner i vikt förlänger livet med flera år och behåller  hälsan. Förr var det tron på Gud som förutsattes ge oss just det. Runt, runt går budskapet. Till slut har det upprepats så många gånger att det blir en vedertagen sanning. Hur befriande är det då inte att läsa om undersökningen som visar att konditionsträning inte alls är ett universalmedel för alla. Bara en liten del förbättrar sin kondition märkbart, många stannar kvar någonstans på mellannivån och några försämras.

Vår tids människor blir lika omskakade som 1700-talets människor. I vår tid kommer chocken när en elitidrottare eller en flitigt friskvårdande amatör segnar ner och avlider eller får en sjukdom som man enligt budskapet som burits runt skulle kunna motverka med rätt kost och motion. När pesten härjade i Sverige på  1700-talet sades det att det allra bästa skyddet var att ha en stark gudstro. Vilken chock det blev när kyrkans män och familjer drabbades.

Vi har nu levt under period då idrott på en avancerad nivå förespråkats under en lång period. Men nu börjar forskningen också titta närmare på hur träningen verkligen påverkar. Särskilt intressant är konstaterandet att det är elitidrottnarnas intensivpass som orsakar de flesta idrottsskadorna. De blir helt enkelt övertränade. De glömmer att den viktigast delen av träningen är återhämtningen då musklerna byggs upp. Vi halvsoffpotatiser, vi som gått i ide för säsongen läser dessa rapporter med stort intresse. Vi vilar oss i form mot ett längre liv.

                                                                                                                                                                                            Jakobina

Den stora parentesen

Den börjar någon gång på slutet av 60-talet. Den då så osynliga parentesen. Då sändes fortfarande tio i topp i radio. Varje lördag var det direktsändning då publiken på plats fick rösta. Surret under omröstningen med mentometerknappar. En ny stad varje lördag. Därmed var hela Sverige med.

Sedan kom åsikterna, attitydförändringarna. Det var fult med listor. Listor var kommersiella. Det var fult med betyg i skolan. De barn från arbetarhem som dittills blivit uppmuntrade av att de trots att deras föräldrar inte hade någon akademisk examen och genom betygen fått veta att de var duktiga, att de hade läshuvud, fick inte längre denna vetskap och uppmuntran. Och så undrar man nu varför det inte är fler från arbetarhem på universiteten. Det var fult att visa sig förmer än andra.

Studentexamen avskaffades. Det blev gymnasiekompetens. Den stora diskussionen på 70-talet var om man i klassen skulle bära studentmössa. I många skolor var studenterna barhuvade. Sedan fanns det en inflytelserik åsikt att endast den som inte hade läst något innan kunde ställa de rätta frågorna. Okunskapen skulle trots denna leda fram till en ny vishet.

Det är fel att påstå att det inte fanns något mode då. Då om någonsin var det kläderna som starkt signalerade tillhörigheten. Arbetarbodarna blev det nya inneställena. Där kunde man köpa murartröjor i breda tvärgående vita och smala röd och blå  ränder. Skorna skulle gärna vara rejäla, också de inköpta i arbetarbod. Träskorna stod högt i kurs. Näbbstövlarna och palestinasjalarna kom på 70-talet. Beirutbagar och v-jeans. Kanske var det jeansen som var början till slutet på parentesen. Gul & Blås butik i Birger Jarlspassagen där folk köade för jeans som de var tvingade att lägga sig på golvet för att få på sig. Eller så krängde man på sig andra märkes jeans och ställde sig i duschen med dem på får att få dem att smita åt riktigt tätt runt rumpan.

Så sipprade de gamla attityderna så sakta tillbaka för att nu på 2010-talet ha slagit över kanske så långt det går åt andra hållet. Finns det någon aktivitet som det inte finns någon listning på? Bästa boken, bästa filmen, bästa musiken. Bästa restaurangen, bästa fettisdags bullen, bästa vinet. Bästa amatörbagaren, bästa mästerkocken, bästa talangen. Skillnaden nu jämfört med då är att det inte längre bara handlar om en listning, en omröstning. Nu får var och en;  amatörkocken, musikern, den blivande popidolen,  höra kritiken rakt framför alla andra. Det kan handla om kärlekskranka män eller kvinnor när bönder eller ensamma mammor söker en partner. Kamerorna söker sig girigt in i ansikten för att registrera varje tår, varje rynkning. Från att tycka att tio i topp-listorna var kränkande har pendeln svängt så långt att det inte längre finns någon privat sfär kvar som ska fredas. Alla människor ska underkastas andra  människors bedömningar. De vinner när alla andra slagits ut oavsett om det är klädskapare, bakentusiast, kock eller kärlekskranka kvinnor och män.  Vad är det för signal som trummas ut bakom det som synes ske. Det svåraste och värsta hotet mot den enskila människan genom historien har ansetts vara att hamna utanför gemenskapen. Att vara spetälsk. Att vara fredslös.

I början fick Robinson kritik för att det var vuxenmobbning - alla fick ju inte vara med - det var osolidariskt. Sedan börjar acceptansen infinna sig. Det var förmodligen då slutet på parentesen sattes. Och nu, finns det någon gräns? De enda som inte har börjat tävla i tv-sända utslagstävlingar är väl bebisarna?

Jakobina

Fördomar har vi allihopa

Lyssnar en morgon på en ung kvinna som berättar hur hon känner sig diskriminerad. På reporterns uppmaning börjar hon ge exempel. Hon berättar hur hon känner sig extra iakttagen när hon går in i en affär. Expediten följer henne runt och plockar med kläderna. Hon berättar hur hon alltid blir stoppad när hon går genom passkontrollen. Men sedan kommer hon in på sina egna kommenterar, att hon till sin väninna fällt en kommentar om hur lustigt det var att se en asiat som snusar.

Det är bara att konstatera att fördomar och förutfattade meningar om människor i eller utanför vår egen sfär finns och kan få stora konsekvenser för enskilda människors livssituation. Hur svårt är det inte att som vuxen flytta till en annan ort (om man inte har hund eller barn eller själv är student). Då och då hör man talas om denna ovilja att acceptera inflyttade. Tyckte att det var uppseendeväckande när jag hörde talas om ett par som efter 15 år fortfarande betraktades som de nyinflyttade av de övriga byborna. Att just den byn för ett antal år sedan blev rikskänd för hur delar av byn levde är intressant mot bakgrund av oviljan att släppa in de nya. Vad är det inte som kan uppstå i ett sådant vakuum? Och så häromdagen hörde jag talas om ett par som flyttade till en glestbefolkad kulturbygd i mellansverige för 40 år sedan. De kallas fortfarande för de nyinflyttade. Samtliga "flyttare" har varit svenskfödda, utan sociala problem. Ändå har det varit svårt att bli accepterade och insläppta i gemenskapen. Man skulle kunna tala om en nationell xenofobi. Eller är det verkligen en rädsla för det främmande, det okända? Kan det i stället vara så att folk är för bekväma för att vilja lära känna nya människor? Orken räcker till grannar, familj, barndomsvänner och ev. några vänner och arbetskamrater från vuxentillvaron. Har man dessutom något fritidsintresse med åtagande kan det helt enkelt vara så att varken tid eller ork räcker till. Det är inte lätt med integration.

Så lyssnar jag vidare på den unga kvinnan i morgonsoffan. Och så slås jag av en tanke. Varför är det just hon som sitter där? Varför inte någon vietnames, kines, indier, chilenare, belgare, ungrare? Varför är det alltid de svarta som blir inbjudna för att prata om hur det är att vara invandrare? Håller TV-redaktionerna att mer eller mindre omedvetet skapa en stereotyp för hur en invandrare ska se ut.? Och är det säkert att expediteten följde efter den unga kvinnan på grund av hennes hudfärg? För min del tycker jag det är allt oftare att jag har en expedit i hasorna när jag går runt i butikerna. Kan det vara så att expediterna måste vara mer på nu än för några år sedan? Eller är det så att jag ser ut som en som kan snatta ett eller annat plagg? Vad som styr människors förutfattade meningar och fördomar är ofta grumligt, men detsamma kan också sägas om de förutfattade meningarna/fördomarna om fördomarna.

Jakobina

Brad Pitt 2012 års Monroe

Chanel nr 5? Vad tänker du på då? Marilyn Monroe? Hon som en gång sade att det enda hon hade på sig när hon sov var parfymen Chanel 5.

Sexig. En parfym förknippad med kvinnor som ville vara sexiga och klassiska på en och samma gång.
Nu är det höst. Året är 2012. Från den blanka damsidan på den stora damtidningen blickar han på mig, som en modern, åldrande Jesusfigur - Brad Pitt. Denna undersköna man som slog alla kvinnor med häpnad i reklamfilmen som ledde till rollen i roadmovien Thelma and Louise 1991. Så snygg han var då. Det har gått mer än 20 år. Tidningens närgångna visar flera tvärgående linjer i pannan. Påsarna under ögonen vittnar om åldern - eller många sömnlösa nätter. Förmodligen både och. Det som är mest förvånande är att han inte utstrålar någonting av det som brukar förekomma i reklamfoton. Ingen energi. Ingen glädje. Ingen åtrå. Han ser - trött ut, sorgsen, desillusionerad. Nästan som om han blivit så sårad så att livslusten tagit slut.

Så flyttar jag blicken till texten och sedan till bilden av parfymen och sedan tillbaka till texten igen. "Inevitable". Varför står det så? Är det för att illustrera att åldrandet är oundvikligt, så att till och med en en gång underskön yngling drabbas? Eller är det faktum att Brad Pitt fortsätter förkomma i nästan varje nummer  av skvallertidningarna år ut och år in? Men vad har han med Chanel nr 5 att göra? Använder han den själv? Eller innebär ett köp av parfymen Chanel nr 5 att det är oundvikligt att man ska stöta ihop med Brad Pitt? Kanske är det han tänker på, alla dessa kvinnor som bär Chanel nr 5 och som nu kommer stöta ihop med honom. Han ser redan uttröttad, uppgiven ut.

Vem vet, kanske är det faktum att Brad Pitt lanserar en typisk kvinnoparfym ett grepp för att få fart på diskussionen på hashtagen #CHANELN5? Samtidigt är det intressant att parfymföretaget valt en man som passerat 50-års strecket. Är det någon som kom ihåg diskussionen när kosmetikaföretaget Lancôme 1996 slängde ut Isabella Rosselini, då ansedd som en av världens vackraste kvinnor? Isabella hade just fyllt 40 år och ansågs vara för gammal för att göra reklam för Lancômes parfym och smink.

Jakobina

Paradoxernas tidevarv

Vi lever i den bästa av världar. Vi är smartare än tidigare generationer, mer välutbildade, mer välbetalda och har en högre livskvalité än någon generation före oss någonsin haft, eller? Eller är det just så som varje generation ser sig? Som en höjdpunkt i människans historia. Samtidigt finns det fullt av paradoxer  i vår tid.

Miljöparadoxen

Vi sopsorterar papper, plast, matavfall, tidningar m m. Samtidigt ökar vi raskt sopberget på ett hittills oöverträffat sätt. Hämtlunch i frigolitförpackningar, kaffelattemuggar i papp tas med i farten till jobbet o s v.

Vi ska spara energi med nya lågenergilampor. Samtidigt innehåller de kvicksilver som nu åter kommer ut i hemmen, soprummen, naturen efter decennier av aktivt jobb för att bli av med detta gift i termometrar m m.

Vi ska värna om miljön och ojar oss över att maten transporteras på vägarna. Samtidigt är det många som tar flyget till andra sidan jordklotet för att semestra.

Vi säger att utsläppen ska minska, samtidigt har i flera fall brickförpackningarna ersatts av avlånga ståpaket med skruvkork för mjölken, nyponsoppan m m. Det gör att det inte går att packa lika tätt och fler bilar krävs för att transportera lika många litrar som tidigare.

Valfrihetsparadoxen

Med en öppen värld ska utbudet och valfriheten bli större i affärerna. Men i både Coop och ICA har det aldrig varit så många egna produkter som nu.

Samvetsparadoxen

Alla blir upprörda över rapporter om barnarbete, miljöbrott och skattefusk. Ändå köper människor varor och tjänster till ibland häpnadsväckande låga priser utan att ställa sig frågan hur det kan gå ihop.

Utbildningsparadoxen

Vi har aldrig varit så utbildade som nu, samtidigt duggar rapporterna tätt om försämrade kunskaper.

Vi kanske inte lever i den bästa av världar, vi kanske inte är kronan i skapelsens utveckling. Tillvaron är inte lika svart-vit som den kanske synes oss. Vi är kanske inte klyfttigare än alla tidigare generationer i alla frågor. Men det är onekligen en intressant tid, inte minst för de så uppenbara paradoxerna.

                                                                                                                               Jakobina

Esplanadsystemet 2012

Det är något välbekant. Spångarna att balansera på. Koner som flyttats ut så man tvingas gå ute i körbanan. De uppgrävda trottoarerna med grus. Så välbekant. Stockholm håller på att växa så stan knakar. Det mullrar i underjorden. Det pyser från kompressorerna. Det pågår något bakom planken vid Odenplan. Utanför Grand ser det likadant ut, vecka efter vecka. Kanske de grusade trottoarerna utanför Nationalmuseum blivit något bredare. Kanske asfalten på gatan varit ersatt med grus och makadam redan förra veckan. Kanske vibrationerna i huset på kvällarna inte längre kommer från sprängsalvan för att bereda plats för Citybanan längre. Kanske är det fyrverkerier? Snart ska Slussen börja restaureras. Medan det görs iordning kommer vi att få trängas allt mer på spångar, passera byggplatser, vänja oss vid provisoriska trappor och gångstigar. Det känns så välbekant.

Jag har sett allt förrut. Känt det. Balanserat. Med handen hårt kramande om mammas balanserade jag på spångarna inne i Stockholms hjärta på 1960-talets början. Då var tunnelbanan ett rätt nytt fenomen, spårvägarna  rullade överallt och hålen i gatan mitt emot NK grävdes djupa för att ge plats åt dagens anonyma bankpalats. Det var då hela Brunkebergstorg förvandlades från sofistikerat centrum till ett avfolkat kontorslandskap. Stockholm växte så det knakade då också. Kanske blev vi 600 000 invånare. Nu är vi cirka 2 miljoner med alla förorter. Hur många kommer vi att bli när vi balanserat färdigt på spångarna? Om tio år?  Kommer vi om ytterligare tio år när alla skyskrapor sträcker sig mot himlen titta tillbaka och  tänka samma sak som vi gjort om dem som rev sönder hela Stockholms hjärta på 60-talet - vad tänkte de egentligen på?


http://runeberg.org/strindbg/esplanad.html


                                                                  Jakobina 

Bokbål à la 2012

När några personer med sympatier för moral right-rörelsen tog saken i egna händer och gick in på skolbiblioteket, rensade ut de böcker de tyckte inte överensstämde med deras världsbild, tog ut böckerna utanför skolan och tände på bokhögen - då förfasade vi oss. När vi läste om totalitära regimer, nu och förr, som tog bort erkända författares böcker för att de uttryckte åsikter som inte var desamma som de styrandes, då rös vi. Så primitivt. Så inskränkt. Så fegt.

Så kommer en utrensning på Kulturhuset i Stockholm. Tintin anses ge en världsbild som inte överensstämmer med den moderna multikulturella. Araber som flyger på mattor, stereotyper, ska inte få förekomma menade den ansvarige. Någon av Tintin experterna påpekade att det inte förekommer några flygande mattor i Tintin. Då kommer jag på var de finns - i Ture Sventon. Inte nog med mattan som tar Sventon tillbaks till semlorna på Drottninggatan. Vad ska man säga om Omar? Att Kulturhuset snabbt backade gör inte saken mindre allvarlig.

Att ta bort böcker, företeelser,  för att det inte passar i just 2012 års uppfattning är att medvetet ta bort en del av det kulturhistoriska/historiska arvet. Man skapar medvetet ett hål för att dölja något som varit. Vi som varit med ett tag kommer ihåg de årliga jätteparaderna på Röda torget. Kremlologerna kunde genom att följa hur ledarna fotograferades vid dessa parader se vem som var på väg upp inom eller på väg ut från makteliten. Tydligast blev detta när tidigare års bilder redigerades av makthavarna så att de politiker i ledningen som fallit i onåd inte längre fanns med på bilderna trots att de faktiskt varit där. Huuuu, sade vi. Hur kan man förfalska historien så.

Så kommer de folkvalda i Sverige med en motion om att statyerna av de svenska krigarkungarna ska tas bort från de platser de står just nu. Motiveringen är att de inte passar med bilden av Sverige som en fredsälskande nation.. Återigen handlar det om att vilja ta bort, förtiga att Sverige en gång varit en aggressivt krigförande nation. Samtidigt har Sverige genom att bl.a. skapa en myndighet Forum för levande historia understruket vikten av att berätta om förintelsen m m. Men då handlar det ju om andra länder, eller? Hur mycket har Sverige själv valt att berätta om Sveriges och enskilda gruppers och svenskars agerande under andra världskriget? Visst älskar svenskar fred. De fredsperioder som följde efter Karl XII tillhörde de mer intressanta, ekonomiskt, vetenskapligt och kulturellt intressanta perioderna (frihetstiden) där det går att se många likheter med vår tid. Hur aktuell är de motionerande riksdagsledamöternas uppfattning om Sverige och freden? Länge, länge var det fred. Mer än tvåhundra år. Men sedan några år är de svenska trupperna i Afghanistan krigförande.

Att ta bort något, negligera, att icke-bruka tidigare historia är inte detsamma som att aktivt gå in och ändra faktauppgifter, förvränga dvs. förfalska historien. Men effekten påverkar hela synen på historien. Vi brukar reagerar när andra länder ägnar sig åt detta. De senaste veckornas diskussion och förslag visar att det finns ett stort behov av att även på hemmaplan slå vakt om såväl yttrandefriheten som historieuppfattningar såväl nutida som tidigare.

Jakobina

Åskådarplats Nybroviken

Nybroviken. Säg det och generationerna över 30 år börjar prata om cementblock. Enligt vandringssägnerna kunde uppgörelser i den undre världen sluta med en ståplats i Nybroviken, med betongklumpar runt fötterna så att kroppen inte flöt upp till ytan. Om det någonsin hittats något lik behandlat på det sättet är osäkert. Men myten har levt vidare.

Säger vi Nybroviken idag är det snarare de tätt återkommande båtolyckorna som kommer upp. Senast i kväll, 6 oktober, rände en sightseeingbåt rakt in i kajen. Flera fördes till sjukhus. För en månad sedan rände också en sightseeingbåt rakt in i kajen och även då fördes flera till sjukhus. För ett år sedan var det en Djurgårdsfärja som rammade kajen med följd att flera fick föras till sjukhus. Även i år har Djurgårdsfärjan kört rakt in i en kaj ( 11 augusti) men den gången var det kajen vid Skeppsbron. Fyra olyckor inom en så kort tidsperiod. Vad skulle vi sagt om det hänt i något annat land? Skandal.

Under många år följde jag båttrafiken i Nybroviken  från mitt arbetsrumsfönster. Den stora kryssarbåten som såg ut som en flodbåt från Mississippi låg ofta vid kaj under 1990-talet. Djurgårdsfärjorna pilade in och ut. Någon enstaka gång kom sightsseeing båtarna in med motorerna på fullt varv. Någon enstaka gång kände jag mig tvingad att be dem jag talade i telefon att ursäkta mig och efter några sekunder kunde jag så  återkomma och förklara att båten lyckats stanna i tid. Jag undrar om jag idag vågat tittat. Då var jag så övertygad om att skepparna visste var de gjorde och att båtarna var väl underhållna.

Då var jag mer oroad över passagerarna. Varje senhöst återkom flera av skärgårdsbåtarna efter några månaders bortavaro. Julbordskryssningar. Ju närmare december desto mer pilade båtarna ut och in. Två-tre-fyra avgångar per dag.  Varje ankomst innebar aktivitet på själva Nybrokajen. För efter de första avgångarna hade arrangörerna insett att något måste göras för att undvika att någon fick en ofrivillig ståplats i Nybroviken. Följaktligen fanns en mottagningskommitté i form av vakter med gula västar på plats för att stödja passagerarna så att de kom i land torrskodda. Taxibilarna var framkörda. Nästa julbordskryssargäng började komma några minuter senare och efter mindre än en kvart kunde nästa kryss inledas. Så välorganiserat i en tid då en olycka i Nybroviken kändes så osannolik. Nu har det skett tre gånger.  inom  Med folk som hamnar på sjukhus.

Jakobina

Inflation i mord

På TV jagar  kommissarie Barnaby runt i den engelska idyllen. Men han hinner knappt hålla några förhör innan det är dags för nästa mordoffer. Undra om det finns någon mall för hur ofta det ska till ett nytt offer för att hålla folk kvar framför TV-apparaterna? För inte kan det väl vara så att kommissarie Barnaby är en dålig yrkesman? Av de "misstänkta" direkt efter första mordet är det kanske  bara två-tre som har överlevt när sista offret upptäcks. Och då brukar någon av dem  ha ett mycket bra alibi och då är det bara två kvar att välja mellan. Då är det bråttom. Barnaby och ikväll Troy gav sig iväg på halvtjutande hjul. När de kommer fram brukar de precis förhindra nästa mord,de tar mördare på bar gärning. I kväll kom de just när maken utfört ett barmhärtighetsmord på kvällens mördare. En liten variation. Så avvikande att man kommer ihåg avsnittet från alla andra där Barnaby rattat runt på den engelska landsbygden.

Är det inte ett tecken i tiden? Det räcker inte med ett eller två mord, det ska vara fler. Dialogen mellan mordfynden är synnerligen begränsad. Det är mer hemma hos Barnaby. Förhören skärs ner till ett minimum. Fokus är på Barnaby, inte själva mordmysteriet. I CSI och liknande är det DNA-testerna som står i centrum liksom IT-kunskaperna. När de i gruppen ger sig ut är det mycket ofta i skarpt läge. Det är mycket "arbetsplatsreportage" med mycket tid på personernas inbördes munhuggeri.
Jag bara säger Raymond Burr som spelade advokaten som jag har för mig satt i rullstol. Där gjordes själva domstolen till platsen där  allt löstes, de avgörande bevisen lyckades alltid någon assistent komma inrusande med i sista minuten. Sedan kunde Raymond Burr genom sina intellegent utformade frågor få den förhörda att försäga sig. Och därmed var fallet klart och signaturen tonade ut. Quincy Jones var kompositören. Visst känner du igen den?  Signaturen till Ironside

Den stora skillnaden, förutom att det är kanske 20 år mellan serierna,är att tittaren förr kunde fundera själv vem som kunde vara mördaren genom att lyssna på förhören. I morden i Midsommer följer man med på en trevlig tripp ut på engelsk landsbygd. Morden är så många och så osannolika så att man inte hinner börja analysera dem innan det är dags för nästa lik. Man blir en passiv betraktare av underhållning som bygger på ond bråd död. Och då är då frågan, vad gör alla dessa mord och våldsfilmer med oss? Innebär det faktum att det i stort sett endast är mordfilmer som visas mellan kl. 20 - 23 varje dag  i nästan alla kanaler samtidigt att vi blir avtrubbade. De gamla deckarna från 70- och 80-talet i ett långsammare tempo, med mer fokus på mordgåtorna, känns exotiska när de visas idag. För att inte tala om 60-talets.

Våld, bara våld, är en sak. Men det som jag tycker är mer skrämmande är den alltmer urvattnade tilltron till att tittarna ska kunna tänka själva. Trots att vi, åtminstone på pappret, ska vara mer utbildade än någonsin tidigare. Men är vi verkligen bildade eller är vi bara utbildade?

                                                                                                                                           Jakobina

Åaou, e de köbekager!

Tänk vad tiden ändrar sig. Eller rättare vad uppfattningar ändrar sig över tiden.
Det fanns en tid, som inte ligger så långt tillbaka, då det finaste man kunde bjuda på i kakväg var kakor man hade köpt. 
- Åaou, e de köbekager.
Uppskattat konstaterande på skånska.
Det var som om det fanns en tilltro till de professionella. Att man måste vara utbildad konditor för att kunna åstadkomma något som var värt att bjuda på. I våra dagar är det väl högsta lyxen att få något som någon i bekantskapskretsen själv tagit sig tid att baka eller tillaga. Att ha tid är numera en lyx och då helt plötsligt blev det som dåtidens hemmafruar åstadkom i sitt oavlönade hemarbete något som i våra dagar är nästan ovärderligt. Tänk alla dessa kvinnor och deras kunnande. Äntligen,äntligen har de fått upphöjelse. På 60-talet var det nästan skottpengar på dem, de ansågs som inproduktiva för deras hemarbete värderades inte. Inte då. Även all deras nedlagda tid på städning börjar omvärderas. Numera är det helt accepterat att betala för att få städat hemma.

Samma nedlåtenhet har drabbat hantverkare under en period då tron var att allt skulle göras av maskiner. Nu först börjar de begåvade snickarna m.fl. uppskattas med egna tv-program. Respekten för vad en person själv kan åstadkomma verkar vara på väg tillbaka. Pendeln har svängt. Händernas begåvning börjar åter komma i fokus. Det var några hundra år sedan sist.

                                                                   Jakobina

Simma lugnt

Sarah har just dängt handen i kaklet. Guldet som alla snackade om i veckor fanns inte där att hämta. Inte heller silver- eller bronsmedaljen. Att det inte skulle bli lätt framgick ju redan i semifinalen. Bara fjärde tid och långt efter den bästa tiden. Ändå fortsatte snacket om guld, Sveriges första guldmedalj...
Så stod hon där, Sarah, hulkande framför TV-kamerorna. Helt plötsligt förstod alla att det är det här det handlar om. Människor som brinner för sin idrott, som satsar och som blir grymt besvikna när det inte funkar. Det blev inte längre något snack om Sverige utan om Sarah. Vi, Sverige, vinner. När pallplatsen uteblir är det Sarah som missat. Så ensam, så ensam.

Att prestera på topp under några minuter en specifik dag det är naturligtvis svårt, moderna träningsmetoder, rätt kost och uppladdningsläger i olika delar av världen till trots. Att pekas ut som Sveriges stora guldhopp skulle naturligtvis kunna fungera som en sporre men kan väl minst lika ofta bli en kvarnsten. Frågan är om det går att ta en OS-medalj med en sådan massiv förhandstipning. Är det inte så att många av Sveriges guldmedaljörer funnits i sporter som bedrivits långt bort ifrån TV-kamerornas intensiva bevakningar? Nu verkar fältryttarna och skeetskyttarna hålla sig väl framme i sina tävlingar i OS. Utan de ständiga spekulationerna om guldmedaljer har de kunnat ladda upp med folk runt om som kan och är intresserade av just deras sport, som inte bara tittar för att de tävlande förväntas hämta hem någon given medalj. Kommer ni ihåg Magnus Pettersson, silvermedaljör i bågskytte i Atlanta 1996? Eller Pia Hansens guld i dubbeltrapp i Sydney år 2000? Kanotisterna hör inte heller till de hårdbevakade. Ändå är det de som tagit hem medaljerna. Längre tillbaka var fäktningen en sport där svenskar tog sig fram till prispallen.Den enda gången som favoritskapet höll var väl i Aten då Stefan Holm, Christian Olsson och Carolina Klüft tog var sitt guld. Helt osannolikt.

Kommentatorn i simningstävlingarna konstaterade just att Frankrike tagit hem fler medaljer än USA.  Sedan simmade USA in ytterligare några. Men ändå. Frankrike hade fler medaljer än USA. Kinas representanter är duktiga men inte fullt så dominerande överlägsna som för några år sedan. Australiensarna har som alltid duktiga simmare, men inte ens de kan ta några medaljer för givna. Kanske börjar vi komma in i en ny fas där det kommer att bli idrottarnas prestationer som räknas före vilket land de råkar vara födda i. Det finns inte längre några komparativa fördelar. En lett kan simma lika snabbt eller snabbare än en svensk. En f d amerikansk supersimmare är inte längre lika dominerande. Det är nya tider. Japanerna står på i bassängen. Ingen är given vinnare. Ingen nation kan i förväg räkna med att vinna. Visst är det mycket mer spännande.

Jakobina

Hej Gunilla! Hej!

Så var det så åter dags med ett olympiskt spel. Men trots fredsduvesymboler innebär en Olympiad  inte längre som på grekernas tid, att alla fientligheter och krig tar vapenvila. Britterna hade smakligt nog tonat ner fredsduvebiten i sin invigning.

Tänk om vi i Sverige hade fått OS:et i år. Då skulle vi haft avspärrningar vid Hammarbyhamnen där de aktiva skulle bo. Och vid skidbacken skulle Victoriastadion legat. Nu blev den ändå kvar i minnet i och med att Lisa Marklund i sin debutbok Sprängaren lät handlingen kretsa kring OS och slutscenen utspelas i kulvertarna på Victoriastadion. Undra hur vi hade valt att framställa oss? Britterna hade tagit hjälp av en Oscarbelönad regissör. Skulle vi vänt oss till Lasse Hallström? Eller någon av de anonyma, men mycket kunniga, trickfilmarna som också blivit nominerade till en Oscarsstatyett? Knätofsarna och ABBA skulle väl med säkerhet funnits med. Telefon, kylskåp och dynamiten. Naturen. Jadå, det finns mycket. Men historieperformance på över en timme som britterna dessutom drog över. Börjar det inte gå lite långt i tyngdförskjutningen mot nationen bort från idrotten och de aktiva. Med så många nationer som tävlar, nu var det 204 som vandrade in  (Sverige kom som nummer 177) tar  det tid. Förr, på 1980-talet var historiepassen en 20-30 minuter. Jag längtar tillbaka till den tiden. För hur mycket en värdnation än försöker undvika det så är det svårt att inte förhärliga eller förhäva sig själv när historien återberättas.

Så var det då inmarschen. Varje nation vinkade upp mot sitt lands representant, Medvedev för Ryssland, drottning Sofia av Spanien. Hela den brittiska kungafamiljen fanns på plats. De övriga kungahusen i Europa verkade ha satsat på den kommande generationen - kronprinsarna. Alla vinkade de och log. Alla verkade vara på plats och ha roligt. Michele Obama också. Så var det då dags för nation nummer 177. På läktaren reste sig Gunilla Lindberg, Sveriges IOK-ledamot och generalsekretare i Sveriges olympiska kommitté. Hon vinkade vant och värdigt för hon har vanan innan. Sveriges kungligheter har inte suttit med på invigningarna under det här decenniet. Det är till Gunilla som de aktiva vinkar. Hej Gunilla, hej.

Mina utländska vänner brukar bli förvånade när de får reda på att vi har ett kungahus.

Jakobina

Skymningsland

Jag befinner mig på toaletten och det är knappast ledljus.Sakta, ytterst sakta ökas styrkan från en svag ficklampsbelysning till en 15 wattare på väg mot något ännu starkare. I fortsatt halvsvag belysning tvättar jag händerna, torkar dem och lämnar toalettrummet som fortfarande har skymningsbelysning. Blev det ljusare någon gång? Kanske för den som behöver tillbringa mer än tio minuter där.

Samtidigt som jag konstaterar denna brist på ljus slår mig hågkomsten av sjuttiotalets massiva informationsinsatser för att minska användandet av kvicksilver. Kvicksilver dödade fisken, det var giftigt, det skulle aldrig ut i naturen. Febertermometrar byttes ut. Kvicksilvret i hushållet försvann trodde jag och säkert många andra som drömde om en bättre och renare miljö. Sedan kom dessa energisparlampor, där det hela tiden talades om hur bra det var för miljön, hur mycket energi man sparade. Och folk tolererade att de fick leva med att lamporna tog tid att tändas. Att när de steg in och tände i ett rum kunde få börja med att treva sig fram i mörkret. Men man trodde att man gjorde en insats. Tills det börja skrivas artiklar om hur viktigt det var att utrymma rummet snabbt om man råkade tappa en energiglödlampa på grund av att KVICKSILVRET är så giftigt. Så förbjöds alla gamla glödlampor. I stället för att ha sett till att allt kvicksilvret är borta från hemmen sitter det nu kvicksilverlampor i varje rum.

Frågan är: hur tänkte de som införde energilamporna och förbjöd de gamla glödlamporna? Tänkte de överhuvudtaget? Eller var det så att de tittade på energiförbrukning och räknade på det men bortsåg från konsekvenserna av en ökad användning och spridning av kvicksilver? Insåg de att det handlade om en markant ökning av kvicksilver som riskerar att komma ut i naturen när folk kastar lamporna i de vanliga soporna? Förespråkarna talar om hur länge energisparlamporna håller. Men ibland är livslängderna så långa att lampan de sitter i behöver bytas ut, folk behöver flytta osv.

Är inte energisparlamporna ett tecken på tidens inställning till forskning och utveckling? Forskarna tittar på en sak som de får forskningsanslag till och enbart det. I det här fallet har fokus varit på själva energisparandet. Att sätta in forskningsresultatet i förhållande till övriga effekter av samma produkt/företeelse ingår inte i uppdraget. Det blir en enögdhet. Man ser bara en del av problemet. Det finns oräkneliga exempel. Ett av de talande är alla de forskningsrön som presenteras som t ex att det är bra att äta choklad. Jo, det är det kanske. Men samtidigt innebär chokladätande att man kan gå upp extra i vikt. Det skrivs det dock inte om. Eller tvärtom, det talas bara om viktminskning men lyfts inte fram att man faktiskt mår bra av t ex choklad. Vin är ett annat forskningsområde. Då och då kommer nya rön om att det är nyttigt att dricka en-två glas vin per dag. Man har då tittat på själva innehållet i vinet, men går inte in på vad regelbundet alkoholintag kan innebär för kroppens organ. Annan forskning är helt inriktad på alkoholens skadlighet och tar inte upp de positiva effekter den kan ha.

Det fanns en tid då elektriciteten och glödlampan hade en hög status. I stället för att behöva tända och vänta på att lågan skulle ta sig i fotogenlampan så tändes lampan omedelbart när man tryckte på knappen. Visst, det finns energisparlampor som är något snabbare än den inne på toaletten jag just besökt. Men oavsett vilket märke så är det fortfarande glödlampan som är snabbast. Utveckling innebär inte alltid att allt blir bättre.

Jakobina

Ko på schemat?

Hur kloka var de inte förr? Och hur lätt är det inte i vår tid att se oss som om vi stod på utvecklingens topp?
Anledningen till denna fundering beror på korna. Jag saknade dem. Förr såg man de svartvita kossorna överallt i Skåne. Nu är de betydligt färre och ofta beiga. Ett tag trodde jag att de svartvita numera bara var fotomodeller som används i TV-reklam för någon mejeriprodukt. Men så såg jag ett helt gäng svartvita kor uppe på Hallandsåsen, så de finns.

Men hur många barn har sett en ko i verkliga livet, sett hur den mjölkas, betar och hört hur den råmar? I skolan verkar dock korna fortfarande stå högt upp på måste listan. Att veta hur man stavar till ordet ko och läsa det är bland det första som barnen får lära sig. Varför då? Förr var det naturligt. Alla hade kor, katt, hund, kanske till och med får och grisar och åtminstone höns. Hade man inte dessa djur själv fanns det alltid någon släkting som fortfarande bedrev lantbruk och hade djur. Ordet ko, katt, häst var välbekanta och därför lätta att ta till sig för dem som just skulle börja läsa. Men i våra dagar? Är det inte dags att ta upp ord som är lika nära och naturliga för dagens barn som kon var för två-tre generationer sedan? Vad skulle det i så fall vara? Villa, bil, dator? Gärna korta ord. Bostadsrätt och tunnelbana är för långt. Samtidigt ska vi kanske inte tro att vi lever i en alltför civiliserad värld. Djurvärlden pockar på uppmärksamhet även inne i storstäderna. Även ett stadsbarn kan stöta ihop med en räv, en grävling, ett rådjur. Till och med bävern har börjat flytta in till Stockholms centrum. Och djur är ju alltid populära bland barn. Så visan Björnen sover... som var en populär barnvisa när jag var liten är kanske rena superhiten nu. För att inte tala om Mors lille Olle som stöter på en björn när han är ute och plockar blåbär. Eller Rödluvan som stöter på en varg. Och från Storbritannien rapporteras det att det nu är superinne att ha egna höns. Alltså, det går kanske inte bara att förkasta alla de ord som skolbarnen på 1900-talet fick lära sig  först av allt. Men jag undrar fortfarande om barnen vet vad en ko är.

Jakobina

ABBA i folkparkerna?

Aldrig har en vinnarlåt i Eurovisionschlagerfinalen dominerat Europas topplistor som Loreen. Så stod det i tidningarna direkt i veckan efter Loreens vinst i Baku. Men varför är då Loreen på turné till de svenska småstädernas festivaler? Hur tänker skivbolaget? Tänker det överhuvudtaget?

Det talas vitt och brett om svensk musikexport. Men har bolagen så mycket bättre kunskap än förr? Stikkan Andersson, ABBAs manager, var folkskollärare, låtskrivare och en eldsjäl. Han hade inte läst några masterkurser i marknadsföring. Men när ABBA vann i Brighton 1974 var allt förberett för lansering i Europa och under månaderna närmast efter segern åkte gruppen runt på intervjuer och spelningar i Europa. Vad gör Loreen? Dagarna närmast efter segern var hon i London och Paris på intervjuer. För några dagar sedan startade hennes turné, men i Sverige. På schemat står Orsa, Kiruna, Motala, Enköping, Trollhättan, Eksjö. Inget ont om dessa städer, men några världsmetropoler är de inte. I stället för att låta Loreen ägna sig åt att spela in sitt första album får hon kajka landet runt. Enligt recensionerna att döma är det inget vidare och insatsen begränsas till fem låtar. Hur tänkte skivbolaget?Varför är man inte mer rädd om sin nya stjärna? Se till att hon får rätt material, rätt omgivning att uppträda i och lägg två strån i kors för att hon verkligen ska få en internationell karriär. Är det för att det stora utländska skivbolaget redan har tillräckligt många stjärnor för att det ska orka engagera sig i ytterligare en?

Krävs det en ny Stikkan, en engagerad, men ovan, eldsjäl för att få fart på det hela? Hade ABBA överhuvudtaget om de hade måst förlita sig på dagens skivbolag kunnat bli stora utan Stikkan Anderssons insats? Internet, Facebook, Twitter, Spotify och Itunes till trots, känns det inte som en risk att Loreens talang och seger slarvas bort?

                                                                   Jakobina

Minus plus minus blir plus

Två nyheter den 27 juni. Olympiaden i London väntas ge de brittiska skattebetalarna miljardförluster.
Krisen för EU/euron större och allvarligare och det är Tysklands fel. (Båda återfinns i Svenska Dagbladet).

Grekland har ju blivit själva symbolen för eurokrisen. Nu är det inte så enkelt. Men låt oss påstå att det är Grekland som är krisen. Då har vi ett minustecken framför Grekland. Sedan konstaterar vi att det är dyrt att ordna olympiader.  Mycket dyrt och i Londons  fall förväntas det nu inte att gå att hämta in tillräckligt med pengar på biljettförsäljning, hotellövernattningar m. m. Alltså kan man sätta minus framför att ordna en olympiad. Ser ni vart jag vill komma? I matematiken betyder två minustecken efter varandra att det blir plus. Greklands dåliga statsfinanser och olympiadens dåliga lönsamhet skulle alltså kunna bli ett plus? Enligt logiken. Enligt matematiken är det så. Men skulle det kunna vara så i verkligheten också?

Vad skulle hända om Grekland alltid var värdnation för sommarolympiaderna? De flesta anläggningar finns kvar sedan 2004. Att komplettera eller modernisera dem borde vara billigare än att som det är nu nya jättearenor byggs i respektive värdland. Arenor som kostar massor, men som många länder har svårigheter att fylla när vardagen tar vid efter Olympiaden. Det var till Grekland som alla kom för att tävla under antiken. Att i modern tid göra Grekland till permanent värd för sommar-OS skulle ge grekerna tillbaka den stolthet som blivit rejält tillstukad. Vad mera är att övriga länder skulle kunna bidra ekonomiskt för att rusta upp det som behöver rustas - finansieringen kan ske via IOK, som ändå har så många synpunkter på respektive värdlands idrottsanläggningar och organisationsförmåga. Med Grekland som ständig värd skulle livet underlättas för alla representanter i den olympiska kommittén. Tänk så många flygmil och andra utgifter som kunde sparas in. I och med att det flesta större investeringar redan är gjorda borde inkomsterna som olympiaderna alstra komma landet Grekland till del. Ökad turism, inte bara till själva olympiaden. Är det inte någon forskare i Göteborg som brukar göra beräkningar på att  idrottsevenemang lönar sig, eller också var det tvärtom, jag minns inte. Argumentet för att svenskarna skulle vara positiva till att Stockholm skulle få de olympiska spelen 2012 var väl just detta - exponering, goda intäkter för hotell, restaurang, besöksnäring vilket skulle leda till mer jobb, som skulle ge mer skatteintäkter, som skulle ge vård, skola och omsorg. Är det inte just det som Grekland behöver just nu?

                                                                   Jakobina

Heja Sverige!

"Det är typiskt svenskt!". Kommer ni ihåg uttrycket som ofta följdes av en negativ grimas? Annat var det utomlands. Allt som var tråkigt var "typiskt svenskt". Och allt, typ uteserveringar och folkliv även i Sverige var "som i utlandet". Dvs.positivt Vi kunde inte vara nöjda och glada med att folklivet uppstod i Sverige, utan att dra paralleller med det oprecisa utomlands. Kanske var det för att markera att man minsann varit utomlands, var resvan. Trots att erfarenheten kanske begränsats till turistanpassade orter kring Medelhavet, med ständigt leende, tjänstvillig personal väl medveten om att den attityden innebar betydligt mer i dricks än sura miner.

Kommer ni ihåg Vattenfestivalen i början på 90-talet då hela centrala Stockholm stängdes av för konserter och ätande utomhus? Att sitta vid långbord på Gustav Adolfs torg med Operahuset på ena sidan och slottet i fonden. Det blev populärt. "Precis som om vi var utomlands" var ett vanligt återkommande omdöme. Dvs. mycket positivt. Sedan dess har resandet utomlands eskalerat till nya orter, nya länder, andra sidor än de tillrättalagda turistiska. Det är inte lika enkelt att sätta likhetstecken mellan positivt och utomlands. Samtidigt har vi själva fått uteserveringar i snart varenda kvarter i städernas centrum.

Frågan är om inte pendeln nu hunnit svänga åt andra hållet. Vad ska vi annars tro om Swedish House Maffia som snabbt sålde ut Madison Square Garden och just fått Ticnets servrar att bryta ihop två dagar i rad. Swedish måste vara bra för varumärket, eller? Att Loreen vann den europeiska melodifestivalen har också fått stoltheten över att vara svensk medborgare att växa och att det dessutom fanns svenskar inblandade i andra länders bidrag har väl inte minskat denna känsla.  Samtidigt visar just melodifestivalen upp en splittrad bild. Deltagarna representerar olika nationer, men de själva och deras låtskrivare kan komma från andra länder. Kanske är det ytterligare ett tecken på att nationen är en konstruktion. Duktiga och talangfulla människor har alltid rört sig fritt över gränserna oavsett om de var operasångare, byggare av katedraler eller som nu framgångsrika house music skapare.

Det absurda i nationstillhörigheterna kommer snart att åter visas upp i olympiaden. Hur många nationers invånare kommer inte att applådera medaljer som "nationen" vunnit där idrottaren just fått medborgarskap? Till ursprungsolympiaderna i det gamla Grekland kom de bästa idrottarna. Till London gör de inte det. De som haft "oturen" att födas i ett stort land som t ex USA kan trots toppresultat ändå inte få åka till OS. Hade inte kenyanerna emigrerat, hur många topplöpare hade vi då gått miste om att se? Och hur många från Europa bor inte och tränar på amerikanska college. Det går inte längre att automatiskt hävda att de framgångsrika  idrottarna fostrats av sitt fosterland, åtminstone inte under den senaste delen av deras elitsatsning. Ändå är det något visst när nationsflaggan går upp i topp och vinnaren står där rörd till tårar. Då är det inte längre bara en enskild idrottare, då är det en person som bidragit till att skriva landets framgångsrika idrottshistoria. Och därefter är det dags för folkets hyllningar, på Sergels torg, i Kungsträdgården eller som i Loreens fall på Hötorget. Så fram igen med den blågula tröjan, den sammanhållande symbolen för nationen. Heja Sverige!

Jakobina

Spricka i civilisationen

Var vänlig stäng dörren efter dig! Såg skylten i helgen på en offentlig toalett. Uppmaningen satt på insidan av dörren.
Vi skriver i år 2012 och uppenbarligen är det inte längre en självklarhet att stänga toalettdörren efter sig.

Har noterat att dörrarna till offentliga toaletter allt oftare lämnats på glänt  och ibland även på vid gavel efter toalettbesöket. Till och med på restauranger har besökare lämnat toalettdörren öppen  trots att det suttit ätande alldeles intill. Är det månne så att alla dessa välutvecklade automatiska stängningar av dörrar och skåp i t ex moderna kök gör att man tror att också toalettdörren ska stängas bara genom att man ger den enkel puff? Eller är det så illa som en hälsoguru påstod i ett TV-inslag en morgon att egentligen har 35-åringar så dålig kondition att de egentligen inte ens orkar med ett enklare kontorsarbete utan att få belastningsskador och andra problem? Att folk helt enkelt inte har tillräckligt med fysisk kraft att stänga toalettdörren?

Hur långt har vi då kommit i civilisationen? Är vi på väg tillbaka till ett skede då mänskliga behov kunde utföras sittande på rad på utedasset eller då medeltidens män lättade på trycket helt öppet mot särskilda skålar i husens fasader? Eller är fenomenet med de ostängda toalettdörrerna bara ett tecken på att vi blir allt mer bekväma så att vi inte orkar stänga dem? Eller, hemska tanke, att vi är så upptagna av att vara jag så att vi inte längre bryr oss om att ta hänsyn till andra människor utöver vännerna och den egna familjen? 

Jakobina

Nils Holgersson anno 2000-talet

Filmen i flera delar om Nils Holgersson visas denna helg på TV. Namnen på gässen är desamma. Nils Holgersson är en trög, trulig tonåring som trakasserar gässen och blir förvandlad av hustomten och sedan börjar resan genom hela Sverige på Mårten gåsakarls rygg. Så långt stämmer filmen med Selma Lagerlöfs bok.Men för att få med sig tittarna på 2000-talet har filmmakarna lagt till och tagit bort.

I boken inträffar förvandlingen nästan omedelbart. Nils Holgersson är lämnad ensam inomhus och har blivit strängt tillsagd att läsa ett visst avsnitt i bibeln eftersom han inte följer med föräldrarna till kyrkan. I filmen sker förvandlingen utomhus efter att Nils Holgersson skjutit prick med slangbella på djuren och försökt få igång traktorn. Någon traktor syns inte till i Selmas bok. Filmmakarna har även lagt till en förhistoria som ska visa att Nils Holgersson är mobbad av jämnåriga pojkar samt att en flicka från ett borgerligt hem är förtjust i honom. I filmen följer hon efter honom när hon hittar hans lilla träsko. I boken är det i stället Åsa Gåsapigas bror Mats som hittar träskon som fallit ner från himlen. Syskonen är föräldralösa och det är de som går genom Sverige. Mats dör dessutom och Åsa är inte romantiskt intresserad av Nils Holgersson. Hon söker efter en far. Däremot är filmens andra kärlekspar - Mårten gåsakarl och Dunfin detsamma som i boken.

År 1962 gjordes förra filmen byggd på Selma Lagerlöfs bok. Filmen heter Nils Holgerssons underbara resa och är regisserad av Kenne Fant, en av dåtidens stora regissörer. I rollen som Nils far återfinner vi Max von Sydow som i år 2012 blev nominerad till en Oscar. En annan stor skådespelare Jarl Kulle gjorde Mårten gåsakarls röst. Till och med dåvarande kungen Gustav VI Adolf finns med i rollistan - som sig själv. Jag kom ihåg scenen med korpen och att någon (Nils eller några av gässen) blir instängd i en av burarna på Skansen. Filmen höll sig nära bokens innehåll, men även där hade flera händelser tagits bort. Dock  fanns det ingen spirande kärlekshistoria mellan Nils och någon flicka.

Vad säger filmbearbetningen om vår tid? Att det gäller att förenkla för att få tittarna att följa med. Det skulle kunnat bli en roadmovie och är det delvis. Men det är en kärlekstörstande borgarflicka som rymmer hemifrån för att följa efter Nils Holgersson och det finns ingen fattigdom eller död bland barn. Och då inser man vilken oerhörd kraft det finns i Selma Lagerlöfs bok. Effektivt, spännande berättar hon på ett sätt som ger djup och engagerar. Livet är inte så enkelt. Ändå är boken ursprungligen bara avsedd att användas i geografiundervisningen.

Läs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Finns på Projekt Runeberg: http://runeberg.org/nilsholg/.

Se TV filmen Nils Holgersson från 2008  http://www.svtplay.se/nils-holgersson

Jakobina

Mästarnas mästare?

Pernilla vinner, vinner och vinner igen. Hon strålar. Hon är glad. Hon konverserar. Är  det någon som tror att det inte är hon som kommer att vara mästarnas mästare?

År 2012 med två grupper där respektive segrare ställs mot varandra har tagit bort spänningen. Vem bryr sig om att komma ihåg vilka i den första gruppen som kom först i äggkastartävlingen när man just ser en spurtuppgörelse i den sista gruppen med Stefan Schwartz, Jörgen Jönsson, Pernilla Wiberg och Anders Järryd alla tända för att vinna. Det är som att försöka hejda en som är på väg att springa ifatt bussen, för att berätta att  förra veckan då hann jag precis med. Hur intressant är det?

 Vem kommer ihåg deltagarna i första gruppen? Upplägget är orättvist både mot oss tittare och mot de kämpaglada i den sista gruppen. Hade två från första gruppen överhuvudtaget tagit sig till final om det hade varit alla mot alla från start? Och är det kanske några som slogs ut i de tidiga lagtävlingarna som skulle varit i topp när det blev lite mer fysisk aktivitet? Att ropa till någon med ögonbindel att gå i olika riktningar är kanske inte det som är det mest utslagsgivande.

Hade Anders Limpar lyckats ta sig till final med årets upplägg? Han var ju en av dem som åtminstone jag trodde skulle få åka hem bland de första. Låga poäng men seg gav han oss mycket underhållning.

TV3 ordnade motsvarande kamptävlingar mellan tidigare mästare under namnet Superstars redan på 1990-talet. Tävlingarna då ägde rum i Båstadtrakten och var inriktad på fysiska tävlingsmoment. Bl.a. visade sig att golfaren Annika Sörenstam var en hejare på att dyka ner i vattenhindret i den stressande hinderbanan. Stavhopparen Kjell Isakson var bra på allt och Magdalena Forsberg tog väl hem segern det året då hon var på gång  att ta hem allt i skidskyttet. Det var inte lika väl producerade, inga nostalgiska filmsnuttar, inte lika många tävlande från start - men det var idrottsliga utmaningar i form av cykling, simning, löpning m.m. Inga äggkastningar som i SVT:s produktion 2012.

Jakobina

Elefanten utkonkurrerad?

Ny djurart på frammarsch i språket? Jag har tidigare konstaterat att djur används i språket för att beskriva olika egenskaper. Elefanten har fått symbolisera klumpighet (som en elefant i en porslinsbutik) och en stor, obekväm situation/fråga som alla vet finns men ingen vill diskutera ( en elefant i rummet). I Dagens Nyheter 3 juni är det ett nytt djur som lägger beslag på uppmärksamheten. I Kulturdelen publiceras en flera sidor lång artikel om dem som har nycklarna till Internet. Också i detta högst aktuella ämne flockas djuren. I artikeln med rubriken "Vem bestämmer över internet?" finns till och med två, en apa och en ko. Och det är just apan som lagt beslag på elefantens domäner.

I artikeln beskrivs hur det från början var USA som grundade och styrde över organisationen Icann som kontrollerar Internetadressregistret men att det sedan 2009 finns en rådgivande kommitté med 100 länder representerade. Det är då apan, av arten gorilla, kommer in i språkbilden.
"-USA är den tysta gorillan i rummet. Alla vet att den sitter där. Alla gör sitt bästa för att hålla den lugn, säger en hög chef på Icann.".

Nu är frågan är det ett nytt fenomen eller är det en innovativ person på Icann som själv skapat uttrycket för att beskriva situationen. Det går inte att fråga eftersom personen är anonym. Det finns två saker som tyder på att här är det en variation på situationen med elefanten.

För det första så sitter gorillan. Elefanten bara finns i rummet. I och med att gorillan sitter är han/hon deltagare i själva mötet, eller? Det står ingenting om någon skamvrå och något annat ställe i ett internationellt mötesrum finns väl inte, om det inte skulle vara i tolkbåsen förstås. Men då stämmer inte bilden. Alltså gorillan sitter med vid mötet.

För det andra så har gorillan temperament eller är orolig om man tyder uttalandet från Icann rätt. Den anonyme säger att "alla gör sitt bästa för att hålla den lugn". Gorillan inte bara sitter med vid mötesbordet den förorsakar ett antal agerande från övriga mötesdeltagare för att den ska vara lugn. Elefanten bara är, det är ingen som bryr sig om att hålla elefanten på gott humör. Alltså kan man dra slutsatsen att det rör sig om två separata uttryck och att elefanten kan fortsätta symbolisera obekväma stora frågor som alla är medvetna om. När det gäller den amerikanska gorillan är det uppenbarligen bara visuellt som den är osynlig.

Konstigt att aporna gör comeback i språket när det gäller styrelserum. Under 80-talets var det en annan apsort som användes för att symbolisera en del män i styrande positioner. Samtidigt var det hundvalpar som fick symbolisera dem som jobbade med aktie- och värdepappershandeln i finansvärlden.

                                    Jakobina

Sexbomber och plattformar

"Sexbomb, sexbomb. She's a sexbomb." Tom Jones vickar på höfterna, tar några danssteg och låter sin läppar formulera orden. Hans röst är välljudande, nästan djuriskt halvbrölande. Men det som räddar låten till ett liv också i våra dagar är hans ironiska blinkning till oss. Han är inte den första som blinkar till oss. Lägg märke till blinkningarna i James Bond filmerna där Roger Moore blinkade allt mer menande mot oss ju äldre han blev och ju mer emanciperade verklighetens kvinnor blev.

Annat var det på 50-talet där välpumpade kvinnor kunde bli pinuppor, jumperflickor eller skådespelare. Där kvinnors sexualitet vibrerade på duken, åtminstone som de manliga regissörerna valde att framställa den. Marilyn Monroe stående bredbent över ett luftschackt som gör att kjolen blåser upp och svalkar henne i den heta, heta sommarkvällen. Rita Hayworth som en strippande Gilda där hon långsamt tog  av sig de långa handskarna medan hon ålande framförde ett sångnummer. Pinuppor var namnet på utvikningsflickorna som sattes upp på skåp och anslagstavlor som tidigare varit otänkbart att göra på ett öppet sätt på arbetsplatserna. Och för att beskriva en riktigt attraktiv kvinna användes ordet bombnedslag. Det skulle ses som en komplimang, men om man tänker på den bokstavliga innebörden så skulle ett bombnedslag egentligen innebära en fullständig förödelse. Att den tvådelade baddräkten döptes efter Bikini, en av öarna där man hade testat atombomber, är inne på samma tema som bombnedslag.

För egen del tycker jag bättre om  uttryck som bomber och granater som Kapten Haddock använder när han är riktigt förbannad. Bomber kan aldrig vara positiva i något sammanhang.

Men så kom då oljekrisen i början på 70-talet och det blev lönsamt också för Storbritannien och Norge att leta olja i havsdjupen. Och språket anpassade sig. Helt plötsligt så talades det om plattformer och att saker var i pipeline. Oljan fortsätter vara viktig, men när vi pratar om plattformar idag kan det lika väl handla om datorer och när det gäller pipeline kan det lika gärna handla om naturgas från Ryssland. Orden plattform och pipeline verkar leva vidare ytterligare några decennier.

                                                                                                                            Jakobina

Var är de nu - de omskrivna?

Var är han nu, den stormrike Lars-Erik Magnusson? Mannen som så stolt visade upp sin rikedom på 80-, 90-talet och som var så rik så att när posthuset i Amsterdam byggdes om till en galleria döptes det efter sin ägare Lars-Erik Magnusson. Magna Plaza. Han var en av flera män som  blivit extremt rika på snabba fastighetsaffärer. Men en av de få som visade upp sina rikedom i media. I TV-program fick vi tittare följa med ombord på hans privata jet och se den lyxiösa inredningen.
Varför tänker jag på honom nu? Schlagerfestivalen i Baku. Var det inte oljan i Baku han var intresserad av som den nya stora affärssatsningen? På webben står det att det var Uzbekistan eller Turkmenistan som fångat hans intresse.

Så försvann han från nyhetsflödet tillsammans med de andra klipparna från 80-talet. Björkegren, Consafe, namn och företag som ständigt återkom. Som gjorde spektakulära konstköp, som stack ut. Men som sedan blev så osynliga. Mysteriet med Björkegren fortsätter fascinera, nu senast GI-gurun Ola Lauritzson som nyligen gav ut en bok om honom. Men vart tog alla övriga vägen? De som skapade i krigsrubriker i Bryssel där deras aggressiva köpande av fastigheter fick andra länders finansmän att höja ögonbrynen och de belgiska tv-bolagen att göra det ena inslaget efter det andra om hyresgäster som tvingades flytta när svenskarna tog över. Under en period i slutet av 80-talet skulle man som svensk vara lite försiktigt med att avslöja sin nationalitet, åtminstone var det det råd jag fick av Brysselborna. Men dessa män som var så rika, så mediala och sedan när köpfesten var slut, bubblan i fastighetsbranschen sprack, staten kom in och tog över restauranger, kontorsfastigheter m.m. Vart tog dessa män vägen? In i glömskan så snabbt. Kanske är de så gamla nu att de är pensionärer sedan flera år. Men hur kändes det för dessa mediamatadorer när kamerorna slutar smattra? Har dessa män haft samma omställningsproblem som när idrottsmän lägger av? Och vi som läste och följde dessa män, för oss visade de en värld som vi innan dess inte var medvetna om kunde ägas av svenskar. Det var kanske en naiv stämning. Något vi inte sett förut, då. Dallas på TV, ett nyspritt intresse för aktier, affärer i bredare kretsar och så några som hade blivit så ofantligt rika.

"Do the Wall Street shuffle
Hear the money rustle
Watch the greenbacks tumble
Feel the Sterling crumble"

Wall street shuffle, (Stewart/Gouldman) 10cc,  1974

                                                                  Jakobina

Downtown Abbey en serie av vår tid

Just nu går Downtown Abbey i repris och det finns en chans för oss som missade starten för några år sedan. Så mycket det talats om denna serie. Så fantastiskt  bra, sådana fina miljöer, så spännande. Och så sitter jag där. Jo, det är fina miljöer. Det är bra skådespelare. Maggie Smith gör återigen en magnefik äldre dam. Och visst är det intressant  med växlingen mellan herrskap och tjänstefolk. Serien utspelar sig i förfluten tid, men ändå är den en serie av vår tid. Vår tid då man inte lämnar något outsagt.

När en greve, en presumtiv kandidat för att giftermål med äldsta dottern, kommer på besök inte bara antyds det att greven är homosexuell, det körs på med sirenerna för fullt. Blickarna är mer än avslöjande. Rökrocken och konversationen mellan honom och betjänten Thomas ännu mer. Men för att inte någon skulle missa det blir det en kyss och ytterligare förklaringar. Likaså när den turkiske diplomaten och äldste dottern efter några timmars bekantskap förenas i en sängkammarscen är vi också med. Jag är inte pryd. Jag struntar fullkomligt i vilken sexuell läggning folk har. Men måste det vara så redovisande? Den som följde Brideshead revisited med Jeremy Irons och Anthony Andrews på 80-talet vet att folk förstår ändå. För att nu inte fastna i sexet så gällde detsamma när betjänten Thomas tog ledigt för att ge sig iväg till byn för att sända ett telegram. Det nämndes åtminstone av två-tre personer bland tjänstefolket innan det återupprepades i sängkammarscenen mellan Thomas och greven.

För att det inte skulle råda något tvivel om den äldsta dotterns intresse för den vackre, turkiske diplomaten dröjer det bara en halv minut efter deras möte innan hon har gjort sig av med sitt förkläde. Tänk på Fleur i Forsytesagan som utspelar sig ungefär på samma period som Downtown Abbey. Det är ingen som missade hennes intresse trots att det i jämförelse med Downtown Abbey var sublimt. Det känns som om vi i vår tid måste förklara allt, att vi snabbt ska veta allt, att vi ska psykologisera alla, klistra etiketter. Alltså förklarar herrskapet öppenhjärtigt för tjänstefolket hur de känner och tänker. Hur trovärdigt är det? Vi som troget följde Herrskap och tjänstefolk på den tiden det begav sig vet att det fanns en stor distans dem emellan.

Samma redovisningsnit tycker jag Morden i midsommer drabbades av de sista åren. Vi fick inte bara vara med att lösa morden. Vi fick sedan i efterskott se exakt hur morden gick till, även de mest bestialiska. Kronologiskt redovisade. Antingen tror de som gör TV-serierna att vi inte begriper om de inte skriver oss allt på näsan eller så har de gjort mätningar som visar att vi inte har tid att fundera ut hur det hänger ihop. Förståelsen av handlingen måste kunna konsumeras omedelbart. Båda förklaringarna är tråkiga - för är det inte nu som vi har nått den högsta utbildningsnivån någonsin? Men att vara utbildad är inte detsamma som att vara bildad. Under tiden fortsätter jag att se på Downtown Abbey med sin utmärkta skådespelare för att se om den fångar mig lika väl som Brideshead revisited, Familjen Ashton, Herrskap och tjänstefolk andra välgjorda BBC-serier.

                                                                                                                                         Jakobina

Tystnad råder

Har ni lagt märke till tystnaden i biofilmer och i tv-serier? Häromkvällen klev Julia Roberts åter in i Hugh Grants bokhandel, för 25 gången i ordningen, minst. TV3 brukar skicka ut filmen ofta, ofta. Hon hade med sig Chagall-tavlan den här gången också och repliken satt som den skulle:"I am just a girl standing here in front of a boy asking him to love her". Och Hugh Grant såg så där hundvalpsliknande hjälplös ut när han återigen avböjde. Men denna tystnad. Det hörs absolut ingenting. Ett hermetiskt tillslutet rum, en tryckande tystnad. Inte ens när en man försöker ta sig in genom bokhandelns dörr, men blir utviftad av Grant, inte ens då hörs någonting utom själva pinglandet från dörren. En gata i Nottinghill borde rimligtvis höras på något sätt. Något lågt ljudbrus. I stället inser jag nu, den 25 gången, att det här är filmad teater. Tystnad tagning.

I Downtown abbey är det samma sak. Inne i herrskapets salonger hörs tystnaden. Det är kanske det som gör att jag inte kan engagera mig i deras liv. Det verkar helt enkelt  bara vara teater.

Men har det alltid varit så, att inomhusscenerna är så tysta - inget brus, så ljudisolerade hus. Mina tankar faller på Michael Fox i filmen där han som den unge brorsonen från landet kommer till New York för att göra sin lycka hos sin farbror/morbror. (Nyckeln till framgång). För att visa hur enkelt han bor hörs grannarna. Kommer ni ihåg scenen där han hör grannarna ha sex och börjar göra dirigentrörelser i takt med ljuden? Och sedan finns det den gamla Fred Astaire-filmen Top Hat från 1935 där Ginger Rogers störs av en steppande granne. I min favoritfilm Alla presidentens män från 1976 smattrar skrivmaskinerna för fullt på redaktionerna. Men i Notting Hill gjord 1999 är tystnaden i bokhandeln kompakt.

                                                                                                                                            Jakobina

Nu blommar elefanten

Ibland beskrivs ett språk som blommigt. I poetiska girlander blommar talarna ut. Målande. Förförande. Men hur mycket blommor finns det egentligen i språket. Är det inte i stället det djuriska som slår igenom? Visserligen kan någon beskrivas som fräsch som en nyponros eller som rosenkindad. När det kommer till själva egenskaperna verkar det i stället vara djuren som används för att illustrera vad vi menar. Modig som ett lejon, envis som en åsna, stolt som en tupp. På den tiden då merparten av befolkningen bodde på landet visste alla precis vad man menade när man sade att någon skrek som en stucken gris. På ledarskapsutbildningar beordras man att välja vilket djur man är. Giraffen står högt i kurs och har till och med fått någon managementinriktning uppkallad efter sig. Giraffen har förståeligt nog överblick över situationen. Sedan tycker jag den har snyggt mönster på sin päls. Själv hamnade jag i ett hörn i sällskap med en annan Sankt Bernhardshund, vi som ville hjälpa våra kollegor när de råkar illa ut - i snöstormen kommer vi ångande med whiskeytunnan runt halsen. Lejon och ugglor är också populära. Men flodhästen som på ytan ser så fridsamma och fryntliga ut ska man akta sig för. Noshörningarna är lättare att tas med.

Ett djur som inte riktigt får den aktning det förtjänar verkar vara elefanten. Uttrycket att vara som en elefant i en porslinsbutik har ju använts länge och hur ofta känner man sig inte som en sådan när man försöker ta sig fram med kassar och portfölj bland glas och porslin. Men har inte elefanten eller snarare den osynliga elefanten blivit mer märkbar den senaste tiden? När det finns en elefant i rummet symboliserar den ett problem som är mycket påtagligt men ingen vill prata om. Förtjänar inte elefanten bättre än så? Detta djur som transporterat så många och som jobbat så hårt på cirkusarna.

Jakobina

Länk till Bengt Oreström samling av diverse djuruttryck

I love to dance...

Discodrottningen Donna Summer är borta. Jag lyssnar på Last dance på Youtube. En långsam, nästan sorgsen inledning. Sedan drar den i gång och blir en glad, glittrande discolåt. Det var kanske så det var, då på slutet av 70-talet, början på 80-talet i korsningen mellan Vietnamdemonstrationer, gruvstrejken i Kiruna, almarna i kungsträdgården och det kommande glittrande 80-talet då man skulle förverkliga sig själv. Från solidaritet mot egot. Och mitt i pendelns svängning fanns Big Brother. Med funkmusik körde Sidney igång sitt diskotek i en källare på Körsbärsvägen i Stockholm. Medan kungen och andra kändisar festade om på Alexandras fanns Big Brother för oss som upptäckt rytmen, musiken, glädjen att röra sig till pumpande musik. Love to love you baby.

Och vi dansade vidare på BZ - högst upp vid Berzeliipark där Handelsbanken sedan hade sin personalmatsal. Någon egentlig luftkonditionering fanns inte. När det blev för varmt öppnade man taket och dansen fortsatte, oavbrutet.
Och på Club Academ som ambulerade ibland på hotell Anglais, ibland i dåvarande Sverigehuset. Och sedan kom Café Opera, där folk stod i kö i timmar för att komma in om de nu gjorde det. Mitt i smällkalla vintern stod folk där tålmodigt. Då och då bröts kön av kändisar, de med vipkort, de som kände dörrvakterna, de som hade nyckel till Operabaren. Kön var ofta roligare än dansgolvet. Att vara upptagen med att se och att synas tog liksom bort glädjen i själva dansandet.

Björn Borg var världens bästa tennisspelare, Ingemar Stenmark världens bästa skidåkare, ABBA en av världens mest kända popgrupper. I Portugal hade diktaturen fallit. I Spanien likaså. När kuppförsöket gjordes där 1981 kippade vi efter andan men kunde andas ut. Och vi dansade vidare in i 1980-talet.

I love to love, but my baby loves to dance...(se klipp med Tina Charles på youtube).


                                                                  Jakobina

Klok som en delfin?

Är en pudel verkligen klokare än andra hundraser? Hur är det med pekingesern, den som en gång användes som tempelhund, har inte den fått del av kinesiska filosofin eller fått ett nedärvt förstånd för att kunna skydda tempel från onda andar? Att schäfern ursprungligen användes för att valla får kanske diskvalificera den? Men hur är det med stövare och andra hundar som används för rävjakt? Räven anses ju vara listig och nog borde det krävas klokskap för att överlista den? Frågan är om man kan sätta likhetstecken mellan klokskap och intelligens. Gränsen mellan hög intelligens och galenskap är smal, åtminstone i filmens och dramats värld. Klokskapet handlar mer om att ha ett gott omdöme. Då är frågan vad det är som säger att pudeln har ett bättre omdöme än andra hundar? Visar den bättre omdöme när den ska korsa en trafikerad gata? Beter den sig annorlunda än andra hundar när det vankas gäster eller mat? Vad säger Cesar (Mannen som talar med hundar)?

I djurvärlden är det annars ugglan som symboliserar klokskapet. Varför då? I Drutten och Krokodilen sitter ugglan och förklarar hur det verkligen hänger ihop. Det är ugglan som vet. Detsamma gäller ugglan Hedvig i Från a till ö. Generation efter generation matas med uppfattningen att ugglan skulle vara klok. Men om vi går tillbaka till de gamla grekerna där ugglan användes för att symbolisera klokskap, är det egentligen inte själva klokskapet utan ugglans skarpsynthet det handlar om. Ugglans förmåga att se igenom mörkret i natten gör att det överfört används för att beskriva en analytisk förmåga att se igenom och komma fram till vad det egentligen handlar om. "Ugglan" vet med andra ord. Men egentligen inte genom en tankeprocess utan bara för att synen är bättre.

Vet gör däremot inte guldfisken. Enligt en spridd uppfattning har den bara ett minne som varar några sekunder. Det är därför den simmar runt, runt i guldfiskskålen. En faktaoid enligt Peter Olaussons Faktoider : försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar.

Och vad ska man säga om dum som en gås, där man kan hälla kallt vatten på den utan att gåsen bryr sig eller snarare synes bry sig? Är inte gåsen något som i vissa fall är eftersträvansvärt i vår tids jakt på effektivitet? Ett djur som kör på oavsett vad som inträffar?

Så kom nya forskningsrön som visade att en av de mest intelligenta djuren är delfinen. Vi som sett TV-serien Flipper vet ju att där var det ett djur som kunde hjälpa och agera, men att den skulle vara så intelligent? Är det dags att ersätta ugglan och säga klok som en delfin? Men vi som inte har möjlighet att se delfiner annat än på delfinariet i Kolmården har ingen möjlighet att själva avgöra om det verkligen är så intelligent som forskarna säger. Då kanske det är tryggast att hålla fast vid ugglan för den fortsätter ju att finnas där i barnprogrammen och tala om hur saker och ting är.

                                                                Jakobina

Som ett brev...

Huru tidsbundet är inte språket. Talessätt från 1900-talet för att uttrycka säkerhet, snabbhet gäller inte längre. Vem vågar säga: Det går som tåget för att beskriva att det går undan utan problem? De senaste åren har SJ m.fl. haft så stora problem att det snarare väcker förvåning när tidtabellerna hålls.
Det är väl inte heller någon som längre använder uttrycket som ett brev på posten för att beskriva ett besked som levereras snabbt. Posten har inte samma status och folk skickar inte heller brev särskilt ofta. Betänk då att så sent som på 60-70-talet kom posten två gånger per dag.
Undra vilka associationer framtidens läsare och tittare får när de ser uttrycken? Kommer  de att kunna förstå hur väl det en gång fungerade - då vintern inte lamslog tågtrafiken och då det var otänkbart att inte hålla tiden.
Kanske blir det lika vilda gissningar som när barnen ser Långbens campingsemester på julafton. Buden är många för att beskriva varför det låter när Kalle äter majskolven. Ni vet det med plinget. Hur många kommer att veta att det en gång i tiden krävdes att man själv efter varje skriven rad på skrivmaskinen krävdes att man använde en spak för att mata fram pappret för att kunna skriva nästa rad?


                                                           Jakobina