Sexbomber och plattformar

"Sexbomb, sexbomb. She's a sexbomb." Tom Jones vickar på höfterna, tar några danssteg och låter sin läppar formulera orden. Hans röst är välljudande, nästan djuriskt halvbrölande. Men det som räddar låten till ett liv också i våra dagar är hans ironiska blinkning till oss. Han är inte den första som blinkar till oss. Lägg märke till blinkningarna i James Bond filmerna där Roger Moore blinkade allt mer menande mot oss ju äldre han blev och ju mer emanciperade verklighetens kvinnor blev.

Annat var det på 50-talet där välpumpade kvinnor kunde bli pinuppor, jumperflickor eller skådespelare. Där kvinnors sexualitet vibrerade på duken, åtminstone som de manliga regissörerna valde att framställa den. Marilyn Monroe stående bredbent över ett luftschackt som gör att kjolen blåser upp och svalkar henne i den heta, heta sommarkvällen. Rita Hayworth som en strippande Gilda där hon långsamt tog  av sig de långa handskarna medan hon ålande framförde ett sångnummer. Pinuppor var namnet på utvikningsflickorna som sattes upp på skåp och anslagstavlor som tidigare varit otänkbart att göra på ett öppet sätt på arbetsplatserna. Och för att beskriva en riktigt attraktiv kvinna användes ordet bombnedslag. Det skulle ses som en komplimang, men om man tänker på den bokstavliga innebörden så skulle ett bombnedslag egentligen innebära en fullständig förödelse. Att den tvådelade baddräkten döptes efter Bikini, en av öarna där man hade testat atombomber, är inne på samma tema som bombnedslag.

För egen del tycker jag bättre om  uttryck som bomber och granater som Kapten Haddock använder när han är riktigt förbannad. Bomber kan aldrig vara positiva i något sammanhang.

Men så kom då oljekrisen i början på 70-talet och det blev lönsamt också för Storbritannien och Norge att leta olja i havsdjupen. Och språket anpassade sig. Helt plötsligt så talades det om plattformer och att saker var i pipeline. Oljan fortsätter vara viktig, men när vi pratar om plattformar idag kan det lika väl handla om datorer och när det gäller pipeline kan det lika gärna handla om naturgas från Ryssland. Orden plattform och pipeline verkar leva vidare ytterligare några decennier.

                                                                                                                            Jakobina

Var är de nu - de omskrivna?

Var är han nu, den stormrike Lars-Erik Magnusson? Mannen som så stolt visade upp sin rikedom på 80-, 90-talet och som var så rik så att när posthuset i Amsterdam byggdes om till en galleria döptes det efter sin ägare Lars-Erik Magnusson. Magna Plaza. Han var en av flera män som  blivit extremt rika på snabba fastighetsaffärer. Men en av de få som visade upp sina rikedom i media. I TV-program fick vi tittare följa med ombord på hans privata jet och se den lyxiösa inredningen.
Varför tänker jag på honom nu? Schlagerfestivalen i Baku. Var det inte oljan i Baku han var intresserad av som den nya stora affärssatsningen? På webben står det att det var Uzbekistan eller Turkmenistan som fångat hans intresse.

Så försvann han från nyhetsflödet tillsammans med de andra klipparna från 80-talet. Björkegren, Consafe, namn och företag som ständigt återkom. Som gjorde spektakulära konstköp, som stack ut. Men som sedan blev så osynliga. Mysteriet med Björkegren fortsätter fascinera, nu senast GI-gurun Ola Lauritzson som nyligen gav ut en bok om honom. Men vart tog alla övriga vägen? De som skapade i krigsrubriker i Bryssel där deras aggressiva köpande av fastigheter fick andra länders finansmän att höja ögonbrynen och de belgiska tv-bolagen att göra det ena inslaget efter det andra om hyresgäster som tvingades flytta när svenskarna tog över. Under en period i slutet av 80-talet skulle man som svensk vara lite försiktigt med att avslöja sin nationalitet, åtminstone var det det råd jag fick av Brysselborna. Men dessa män som var så rika, så mediala och sedan när köpfesten var slut, bubblan i fastighetsbranschen sprack, staten kom in och tog över restauranger, kontorsfastigheter m.m. Vart tog dessa män vägen? In i glömskan så snabbt. Kanske är de så gamla nu att de är pensionärer sedan flera år. Men hur kändes det för dessa mediamatadorer när kamerorna slutar smattra? Har dessa män haft samma omställningsproblem som när idrottsmän lägger av? Och vi som läste och följde dessa män, för oss visade de en värld som vi innan dess inte var medvetna om kunde ägas av svenskar. Det var kanske en naiv stämning. Något vi inte sett förut, då. Dallas på TV, ett nyspritt intresse för aktier, affärer i bredare kretsar och så några som hade blivit så ofantligt rika.

"Do the Wall Street shuffle
Hear the money rustle
Watch the greenbacks tumble
Feel the Sterling crumble"

Wall street shuffle, (Stewart/Gouldman) 10cc,  1974

                                                                  Jakobina

Downtown Abbey en serie av vår tid

Just nu går Downtown Abbey i repris och det finns en chans för oss som missade starten för några år sedan. Så mycket det talats om denna serie. Så fantastiskt  bra, sådana fina miljöer, så spännande. Och så sitter jag där. Jo, det är fina miljöer. Det är bra skådespelare. Maggie Smith gör återigen en magnefik äldre dam. Och visst är det intressant  med växlingen mellan herrskap och tjänstefolk. Serien utspelar sig i förfluten tid, men ändå är den en serie av vår tid. Vår tid då man inte lämnar något outsagt.

När en greve, en presumtiv kandidat för att giftermål med äldsta dottern, kommer på besök inte bara antyds det att greven är homosexuell, det körs på med sirenerna för fullt. Blickarna är mer än avslöjande. Rökrocken och konversationen mellan honom och betjänten Thomas ännu mer. Men för att inte någon skulle missa det blir det en kyss och ytterligare förklaringar. Likaså när den turkiske diplomaten och äldste dottern efter några timmars bekantskap förenas i en sängkammarscen är vi också med. Jag är inte pryd. Jag struntar fullkomligt i vilken sexuell läggning folk har. Men måste det vara så redovisande? Den som följde Brideshead revisited med Jeremy Irons och Anthony Andrews på 80-talet vet att folk förstår ändå. För att nu inte fastna i sexet så gällde detsamma när betjänten Thomas tog ledigt för att ge sig iväg till byn för att sända ett telegram. Det nämndes åtminstone av två-tre personer bland tjänstefolket innan det återupprepades i sängkammarscenen mellan Thomas och greven.

För att det inte skulle råda något tvivel om den äldsta dotterns intresse för den vackre, turkiske diplomaten dröjer det bara en halv minut efter deras möte innan hon har gjort sig av med sitt förkläde. Tänk på Fleur i Forsytesagan som utspelar sig ungefär på samma period som Downtown Abbey. Det är ingen som missade hennes intresse trots att det i jämförelse med Downtown Abbey var sublimt. Det känns som om vi i vår tid måste förklara allt, att vi snabbt ska veta allt, att vi ska psykologisera alla, klistra etiketter. Alltså förklarar herrskapet öppenhjärtigt för tjänstefolket hur de känner och tänker. Hur trovärdigt är det? Vi som troget följde Herrskap och tjänstefolk på den tiden det begav sig vet att det fanns en stor distans dem emellan.

Samma redovisningsnit tycker jag Morden i midsommer drabbades av de sista åren. Vi fick inte bara vara med att lösa morden. Vi fick sedan i efterskott se exakt hur morden gick till, även de mest bestialiska. Kronologiskt redovisade. Antingen tror de som gör TV-serierna att vi inte begriper om de inte skriver oss allt på näsan eller så har de gjort mätningar som visar att vi inte har tid att fundera ut hur det hänger ihop. Förståelsen av handlingen måste kunna konsumeras omedelbart. Båda förklaringarna är tråkiga - för är det inte nu som vi har nått den högsta utbildningsnivån någonsin? Men att vara utbildad är inte detsamma som att vara bildad. Under tiden fortsätter jag att se på Downtown Abbey med sin utmärkta skådespelare för att se om den fångar mig lika väl som Brideshead revisited, Familjen Ashton, Herrskap och tjänstefolk andra välgjorda BBC-serier.

                                                                                                                                         Jakobina

Tystnad råder

Har ni lagt märke till tystnaden i biofilmer och i tv-serier? Häromkvällen klev Julia Roberts åter in i Hugh Grants bokhandel, för 25 gången i ordningen, minst. TV3 brukar skicka ut filmen ofta, ofta. Hon hade med sig Chagall-tavlan den här gången också och repliken satt som den skulle:"I am just a girl standing here in front of a boy asking him to love her". Och Hugh Grant såg så där hundvalpsliknande hjälplös ut när han återigen avböjde. Men denna tystnad. Det hörs absolut ingenting. Ett hermetiskt tillslutet rum, en tryckande tystnad. Inte ens när en man försöker ta sig in genom bokhandelns dörr, men blir utviftad av Grant, inte ens då hörs någonting utom själva pinglandet från dörren. En gata i Nottinghill borde rimligtvis höras på något sätt. Något lågt ljudbrus. I stället inser jag nu, den 25 gången, att det här är filmad teater. Tystnad tagning.

I Downtown abbey är det samma sak. Inne i herrskapets salonger hörs tystnaden. Det är kanske det som gör att jag inte kan engagera mig i deras liv. Det verkar helt enkelt  bara vara teater.

Men har det alltid varit så, att inomhusscenerna är så tysta - inget brus, så ljudisolerade hus. Mina tankar faller på Michael Fox i filmen där han som den unge brorsonen från landet kommer till New York för att göra sin lycka hos sin farbror/morbror. (Nyckeln till framgång). För att visa hur enkelt han bor hörs grannarna. Kommer ni ihåg scenen där han hör grannarna ha sex och börjar göra dirigentrörelser i takt med ljuden? Och sedan finns det den gamla Fred Astaire-filmen Top Hat från 1935 där Ginger Rogers störs av en steppande granne. I min favoritfilm Alla presidentens män från 1976 smattrar skrivmaskinerna för fullt på redaktionerna. Men i Notting Hill gjord 1999 är tystnaden i bokhandeln kompakt.

                                                                                                                                            Jakobina

Nu blommar elefanten

Ibland beskrivs ett språk som blommigt. I poetiska girlander blommar talarna ut. Målande. Förförande. Men hur mycket blommor finns det egentligen i språket. Är det inte i stället det djuriska som slår igenom? Visserligen kan någon beskrivas som fräsch som en nyponros eller som rosenkindad. När det kommer till själva egenskaperna verkar det i stället vara djuren som används för att illustrera vad vi menar. Modig som ett lejon, envis som en åsna, stolt som en tupp. På den tiden då merparten av befolkningen bodde på landet visste alla precis vad man menade när man sade att någon skrek som en stucken gris. På ledarskapsutbildningar beordras man att välja vilket djur man är. Giraffen står högt i kurs och har till och med fått någon managementinriktning uppkallad efter sig. Giraffen har förståeligt nog överblick över situationen. Sedan tycker jag den har snyggt mönster på sin päls. Själv hamnade jag i ett hörn i sällskap med en annan Sankt Bernhardshund, vi som ville hjälpa våra kollegor när de råkar illa ut - i snöstormen kommer vi ångande med whiskeytunnan runt halsen. Lejon och ugglor är också populära. Men flodhästen som på ytan ser så fridsamma och fryntliga ut ska man akta sig för. Noshörningarna är lättare att tas med.

Ett djur som inte riktigt får den aktning det förtjänar verkar vara elefanten. Uttrycket att vara som en elefant i en porslinsbutik har ju använts länge och hur ofta känner man sig inte som en sådan när man försöker ta sig fram med kassar och portfölj bland glas och porslin. Men har inte elefanten eller snarare den osynliga elefanten blivit mer märkbar den senaste tiden? När det finns en elefant i rummet symboliserar den ett problem som är mycket påtagligt men ingen vill prata om. Förtjänar inte elefanten bättre än så? Detta djur som transporterat så många och som jobbat så hårt på cirkusarna.

Jakobina

Länk till Bengt Oreström samling av diverse djuruttryck

I love to dance...

Discodrottningen Donna Summer är borta. Jag lyssnar på Last dance på Youtube. En långsam, nästan sorgsen inledning. Sedan drar den i gång och blir en glad, glittrande discolåt. Det var kanske så det var, då på slutet av 70-talet, början på 80-talet i korsningen mellan Vietnamdemonstrationer, gruvstrejken i Kiruna, almarna i kungsträdgården och det kommande glittrande 80-talet då man skulle förverkliga sig själv. Från solidaritet mot egot. Och mitt i pendelns svängning fanns Big Brother. Med funkmusik körde Sidney igång sitt diskotek i en källare på Körsbärsvägen i Stockholm. Medan kungen och andra kändisar festade om på Alexandras fanns Big Brother för oss som upptäckt rytmen, musiken, glädjen att röra sig till pumpande musik. Love to love you baby.

Och vi dansade vidare på BZ - högst upp vid Berzeliipark där Handelsbanken sedan hade sin personalmatsal. Någon egentlig luftkonditionering fanns inte. När det blev för varmt öppnade man taket och dansen fortsatte, oavbrutet.
Och på Club Academ som ambulerade ibland på hotell Anglais, ibland i dåvarande Sverigehuset. Och sedan kom Café Opera, där folk stod i kö i timmar för att komma in om de nu gjorde det. Mitt i smällkalla vintern stod folk där tålmodigt. Då och då bröts kön av kändisar, de med vipkort, de som kände dörrvakterna, de som hade nyckel till Operabaren. Kön var ofta roligare än dansgolvet. Att vara upptagen med att se och att synas tog liksom bort glädjen i själva dansandet.

Björn Borg var världens bästa tennisspelare, Ingemar Stenmark världens bästa skidåkare, ABBA en av världens mest kända popgrupper. I Portugal hade diktaturen fallit. I Spanien likaså. När kuppförsöket gjordes där 1981 kippade vi efter andan men kunde andas ut. Och vi dansade vidare in i 1980-talet.

I love to love, but my baby loves to dance...(se klipp med Tina Charles på youtube).


                                                                  Jakobina

Klok som en delfin?

Är en pudel verkligen klokare än andra hundraser? Hur är det med pekingesern, den som en gång användes som tempelhund, har inte den fått del av kinesiska filosofin eller fått ett nedärvt förstånd för att kunna skydda tempel från onda andar? Att schäfern ursprungligen användes för att valla får kanske diskvalificera den? Men hur är det med stövare och andra hundar som används för rävjakt? Räven anses ju vara listig och nog borde det krävas klokskap för att överlista den? Frågan är om man kan sätta likhetstecken mellan klokskap och intelligens. Gränsen mellan hög intelligens och galenskap är smal, åtminstone i filmens och dramats värld. Klokskapet handlar mer om att ha ett gott omdöme. Då är frågan vad det är som säger att pudeln har ett bättre omdöme än andra hundar? Visar den bättre omdöme när den ska korsa en trafikerad gata? Beter den sig annorlunda än andra hundar när det vankas gäster eller mat? Vad säger Cesar (Mannen som talar med hundar)?

I djurvärlden är det annars ugglan som symboliserar klokskapet. Varför då? I Drutten och Krokodilen sitter ugglan och förklarar hur det verkligen hänger ihop. Det är ugglan som vet. Detsamma gäller ugglan Hedvig i Från a till ö. Generation efter generation matas med uppfattningen att ugglan skulle vara klok. Men om vi går tillbaka till de gamla grekerna där ugglan användes för att symbolisera klokskap, är det egentligen inte själva klokskapet utan ugglans skarpsynthet det handlar om. Ugglans förmåga att se igenom mörkret i natten gör att det överfört används för att beskriva en analytisk förmåga att se igenom och komma fram till vad det egentligen handlar om. "Ugglan" vet med andra ord. Men egentligen inte genom en tankeprocess utan bara för att synen är bättre.

Vet gör däremot inte guldfisken. Enligt en spridd uppfattning har den bara ett minne som varar några sekunder. Det är därför den simmar runt, runt i guldfiskskålen. En faktaoid enligt Peter Olaussons Faktoider : försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar.

Och vad ska man säga om dum som en gås, där man kan hälla kallt vatten på den utan att gåsen bryr sig eller snarare synes bry sig? Är inte gåsen något som i vissa fall är eftersträvansvärt i vår tids jakt på effektivitet? Ett djur som kör på oavsett vad som inträffar?

Så kom nya forskningsrön som visade att en av de mest intelligenta djuren är delfinen. Vi som sett TV-serien Flipper vet ju att där var det ett djur som kunde hjälpa och agera, men att den skulle vara så intelligent? Är det dags att ersätta ugglan och säga klok som en delfin? Men vi som inte har möjlighet att se delfiner annat än på delfinariet i Kolmården har ingen möjlighet att själva avgöra om det verkligen är så intelligent som forskarna säger. Då kanske det är tryggast att hålla fast vid ugglan för den fortsätter ju att finnas där i barnprogrammen och tala om hur saker och ting är.

                                                                Jakobina

Som ett brev...

Huru tidsbundet är inte språket. Talessätt från 1900-talet för att uttrycka säkerhet, snabbhet gäller inte längre. Vem vågar säga: Det går som tåget för att beskriva att det går undan utan problem? De senaste åren har SJ m.fl. haft så stora problem att det snarare väcker förvåning när tidtabellerna hålls.
Det är väl inte heller någon som längre använder uttrycket som ett brev på posten för att beskriva ett besked som levereras snabbt. Posten har inte samma status och folk skickar inte heller brev särskilt ofta. Betänk då att så sent som på 60-70-talet kom posten två gånger per dag.
Undra vilka associationer framtidens läsare och tittare får när de ser uttrycken? Kommer  de att kunna förstå hur väl det en gång fungerade - då vintern inte lamslog tågtrafiken och då det var otänkbart att inte hålla tiden.
Kanske blir det lika vilda gissningar som när barnen ser Långbens campingsemester på julafton. Buden är många för att beskriva varför det låter när Kalle äter majskolven. Ni vet det med plinget. Hur många kommer att veta att det en gång i tiden krävdes att man själv efter varje skriven rad på skrivmaskinen krävdes att man använde en spak för att mata fram pappret för att kunna skriva nästa rad?


                                                           Jakobina