Esplanadsystemet 2012

Det är något välbekant. Spångarna att balansera på. Koner som flyttats ut så man tvingas gå ute i körbanan. De uppgrävda trottoarerna med grus. Så välbekant. Stockholm håller på att växa så stan knakar. Det mullrar i underjorden. Det pyser från kompressorerna. Det pågår något bakom planken vid Odenplan. Utanför Grand ser det likadant ut, vecka efter vecka. Kanske de grusade trottoarerna utanför Nationalmuseum blivit något bredare. Kanske asfalten på gatan varit ersatt med grus och makadam redan förra veckan. Kanske vibrationerna i huset på kvällarna inte längre kommer från sprängsalvan för att bereda plats för Citybanan längre. Kanske är det fyrverkerier? Snart ska Slussen börja restaureras. Medan det görs iordning kommer vi att få trängas allt mer på spångar, passera byggplatser, vänja oss vid provisoriska trappor och gångstigar. Det känns så välbekant.

Jag har sett allt förrut. Känt det. Balanserat. Med handen hårt kramande om mammas balanserade jag på spångarna inne i Stockholms hjärta på 1960-talets början. Då var tunnelbanan ett rätt nytt fenomen, spårvägarna  rullade överallt och hålen i gatan mitt emot NK grävdes djupa för att ge plats åt dagens anonyma bankpalats. Det var då hela Brunkebergstorg förvandlades från sofistikerat centrum till ett avfolkat kontorslandskap. Stockholm växte så det knakade då också. Kanske blev vi 600 000 invånare. Nu är vi cirka 2 miljoner med alla förorter. Hur många kommer vi att bli när vi balanserat färdigt på spångarna? Om tio år?  Kommer vi om ytterligare tio år när alla skyskrapor sträcker sig mot himlen titta tillbaka och  tänka samma sak som vi gjort om dem som rev sönder hela Stockholms hjärta på 60-talet - vad tänkte de egentligen på?


http://runeberg.org/strindbg/esplanad.html


                                                                  Jakobina