Du nya sköna värld

Musiken dunkar. Kroppen rör sig. Min kropp. Min kompis kropp. Min killes. De som står framför, bakom, vid sidan. Långt därframme höjer de tre männen armarna. Vi höjer våra. Musiken dunkar, pulserar. Vi, en del av den stora, stora massan följer den. Några timmar efter Swedish House Maffias kväll i Friends arena går vi fortfarande omkring leende. Vi har varit med om en total lyckoorgasm.

Så går några dagar, några veckor. Kroppen har slutat ha ett eget liv, slutat röra sig i pumpande rörelser. Och så kommer tankarna. Det finns något välbekant över upplevelsen. Så slår det mig - Aldous Huxleys Du nya sköna värld. I början av boken är människorna på ett möte där de får ett masspsykotiskt lyckorus.

Så går ytterligare några veckor. Så hör jag helikoptern hovra, varje kväll. Sedan flera gånger om dagen och då kommer åter parallellen till Huxleys roman där helikoptrarna bevakar invånarna. När jag första gången läste hans bok fick jag ta sats, jag tyckte tillvaron  han beskrev verkade så skrämmande. En tillvaro där jakten på perfektion och lycka hade tagit över. Där människor inte längre var gravida, fostren odlades i provrör.  I jakten på perfektion hade alla egensinnigheter suddats ut. Alla kom lyckorusiga ut från upplevelsemötet och kunde därmed lättare acceptera att samhällets kontroll över dem och de ständiga patrullerande helikoptrarna begränsa deras fysiska och psykiska rörelser. Då på 1930-talet var den en otänkbar värld, likaså på 1970-talet när jag läste den första gången. Hur långt ifrån Huxleys värld är vi idag? I kväll hovrar helikoptrarna igen.

                                                                                                                                                  Jakobina