Simma lugnt

Sarah har just dängt handen i kaklet. Guldet som alla snackade om i veckor fanns inte där att hämta. Inte heller silver- eller bronsmedaljen. Att det inte skulle bli lätt framgick ju redan i semifinalen. Bara fjärde tid och långt efter den bästa tiden. Ändå fortsatte snacket om guld, Sveriges första guldmedalj...
Så stod hon där, Sarah, hulkande framför TV-kamerorna. Helt plötsligt förstod alla att det är det här det handlar om. Människor som brinner för sin idrott, som satsar och som blir grymt besvikna när det inte funkar. Det blev inte längre något snack om Sverige utan om Sarah. Vi, Sverige, vinner. När pallplatsen uteblir är det Sarah som missat. Så ensam, så ensam.

Att prestera på topp under några minuter en specifik dag det är naturligtvis svårt, moderna träningsmetoder, rätt kost och uppladdningsläger i olika delar av världen till trots. Att pekas ut som Sveriges stora guldhopp skulle naturligtvis kunna fungera som en sporre men kan väl minst lika ofta bli en kvarnsten. Frågan är om det går att ta en OS-medalj med en sådan massiv förhandstipning. Är det inte så att många av Sveriges guldmedaljörer funnits i sporter som bedrivits långt bort ifrån TV-kamerornas intensiva bevakningar? Nu verkar fältryttarna och skeetskyttarna hålla sig väl framme i sina tävlingar i OS. Utan de ständiga spekulationerna om guldmedaljer har de kunnat ladda upp med folk runt om som kan och är intresserade av just deras sport, som inte bara tittar för att de tävlande förväntas hämta hem någon given medalj. Kommer ni ihåg Magnus Pettersson, silvermedaljör i bågskytte i Atlanta 1996? Eller Pia Hansens guld i dubbeltrapp i Sydney år 2000? Kanotisterna hör inte heller till de hårdbevakade. Ändå är det de som tagit hem medaljerna. Längre tillbaka var fäktningen en sport där svenskar tog sig fram till prispallen.Den enda gången som favoritskapet höll var väl i Aten då Stefan Holm, Christian Olsson och Carolina Klüft tog var sitt guld. Helt osannolikt.

Kommentatorn i simningstävlingarna konstaterade just att Frankrike tagit hem fler medaljer än USA.  Sedan simmade USA in ytterligare några. Men ändå. Frankrike hade fler medaljer än USA. Kinas representanter är duktiga men inte fullt så dominerande överlägsna som för några år sedan. Australiensarna har som alltid duktiga simmare, men inte ens de kan ta några medaljer för givna. Kanske börjar vi komma in i en ny fas där det kommer att bli idrottarnas prestationer som räknas före vilket land de råkar vara födda i. Det finns inte längre några komparativa fördelar. En lett kan simma lika snabbt eller snabbare än en svensk. En f d amerikansk supersimmare är inte längre lika dominerande. Det är nya tider. Japanerna står på i bassängen. Ingen är given vinnare. Ingen nation kan i förväg räkna med att vinna. Visst är det mycket mer spännande.

Jakobina

Hej Gunilla! Hej!

Så var det så åter dags med ett olympiskt spel. Men trots fredsduvesymboler innebär en Olympiad  inte längre som på grekernas tid, att alla fientligheter och krig tar vapenvila. Britterna hade smakligt nog tonat ner fredsduvebiten i sin invigning.

Tänk om vi i Sverige hade fått OS:et i år. Då skulle vi haft avspärrningar vid Hammarbyhamnen där de aktiva skulle bo. Och vid skidbacken skulle Victoriastadion legat. Nu blev den ändå kvar i minnet i och med att Lisa Marklund i sin debutbok Sprängaren lät handlingen kretsa kring OS och slutscenen utspelas i kulvertarna på Victoriastadion. Undra hur vi hade valt att framställa oss? Britterna hade tagit hjälp av en Oscarbelönad regissör. Skulle vi vänt oss till Lasse Hallström? Eller någon av de anonyma, men mycket kunniga, trickfilmarna som också blivit nominerade till en Oscarsstatyett? Knätofsarna och ABBA skulle väl med säkerhet funnits med. Telefon, kylskåp och dynamiten. Naturen. Jadå, det finns mycket. Men historieperformance på över en timme som britterna dessutom drog över. Börjar det inte gå lite långt i tyngdförskjutningen mot nationen bort från idrotten och de aktiva. Med så många nationer som tävlar, nu var det 204 som vandrade in  (Sverige kom som nummer 177) tar  det tid. Förr, på 1980-talet var historiepassen en 20-30 minuter. Jag längtar tillbaka till den tiden. För hur mycket en värdnation än försöker undvika det så är det svårt att inte förhärliga eller förhäva sig själv när historien återberättas.

Så var det då inmarschen. Varje nation vinkade upp mot sitt lands representant, Medvedev för Ryssland, drottning Sofia av Spanien. Hela den brittiska kungafamiljen fanns på plats. De övriga kungahusen i Europa verkade ha satsat på den kommande generationen - kronprinsarna. Alla vinkade de och log. Alla verkade vara på plats och ha roligt. Michele Obama också. Så var det då dags för nation nummer 177. På läktaren reste sig Gunilla Lindberg, Sveriges IOK-ledamot och generalsekretare i Sveriges olympiska kommitté. Hon vinkade vant och värdigt för hon har vanan innan. Sveriges kungligheter har inte suttit med på invigningarna under det här decenniet. Det är till Gunilla som de aktiva vinkar. Hej Gunilla, hej.

Mina utländska vänner brukar bli förvånade när de får reda på att vi har ett kungahus.

Jakobina

Skymningsland

Jag befinner mig på toaletten och det är knappast ledljus.Sakta, ytterst sakta ökas styrkan från en svag ficklampsbelysning till en 15 wattare på väg mot något ännu starkare. I fortsatt halvsvag belysning tvättar jag händerna, torkar dem och lämnar toalettrummet som fortfarande har skymningsbelysning. Blev det ljusare någon gång? Kanske för den som behöver tillbringa mer än tio minuter där.

Samtidigt som jag konstaterar denna brist på ljus slår mig hågkomsten av sjuttiotalets massiva informationsinsatser för att minska användandet av kvicksilver. Kvicksilver dödade fisken, det var giftigt, det skulle aldrig ut i naturen. Febertermometrar byttes ut. Kvicksilvret i hushållet försvann trodde jag och säkert många andra som drömde om en bättre och renare miljö. Sedan kom dessa energisparlampor, där det hela tiden talades om hur bra det var för miljön, hur mycket energi man sparade. Och folk tolererade att de fick leva med att lamporna tog tid att tändas. Att när de steg in och tände i ett rum kunde få börja med att treva sig fram i mörkret. Men man trodde att man gjorde en insats. Tills det börja skrivas artiklar om hur viktigt det var att utrymma rummet snabbt om man råkade tappa en energiglödlampa på grund av att KVICKSILVRET är så giftigt. Så förbjöds alla gamla glödlampor. I stället för att ha sett till att allt kvicksilvret är borta från hemmen sitter det nu kvicksilverlampor i varje rum.

Frågan är: hur tänkte de som införde energilamporna och förbjöd de gamla glödlamporna? Tänkte de överhuvudtaget? Eller var det så att de tittade på energiförbrukning och räknade på det men bortsåg från konsekvenserna av en ökad användning och spridning av kvicksilver? Insåg de att det handlade om en markant ökning av kvicksilver som riskerar att komma ut i naturen när folk kastar lamporna i de vanliga soporna? Förespråkarna talar om hur länge energisparlamporna håller. Men ibland är livslängderna så långa att lampan de sitter i behöver bytas ut, folk behöver flytta osv.

Är inte energisparlamporna ett tecken på tidens inställning till forskning och utveckling? Forskarna tittar på en sak som de får forskningsanslag till och enbart det. I det här fallet har fokus varit på själva energisparandet. Att sätta in forskningsresultatet i förhållande till övriga effekter av samma produkt/företeelse ingår inte i uppdraget. Det blir en enögdhet. Man ser bara en del av problemet. Det finns oräkneliga exempel. Ett av de talande är alla de forskningsrön som presenteras som t ex att det är bra att äta choklad. Jo, det är det kanske. Men samtidigt innebär chokladätande att man kan gå upp extra i vikt. Det skrivs det dock inte om. Eller tvärtom, det talas bara om viktminskning men lyfts inte fram att man faktiskt mår bra av t ex choklad. Vin är ett annat forskningsområde. Då och då kommer nya rön om att det är nyttigt att dricka en-två glas vin per dag. Man har då tittat på själva innehållet i vinet, men går inte in på vad regelbundet alkoholintag kan innebär för kroppens organ. Annan forskning är helt inriktad på alkoholens skadlighet och tar inte upp de positiva effekter den kan ha.

Det fanns en tid då elektriciteten och glödlampan hade en hög status. I stället för att behöva tända och vänta på att lågan skulle ta sig i fotogenlampan så tändes lampan omedelbart när man tryckte på knappen. Visst, det finns energisparlampor som är något snabbare än den inne på toaletten jag just besökt. Men oavsett vilket märke så är det fortfarande glödlampan som är snabbast. Utveckling innebär inte alltid att allt blir bättre.

Jakobina

Ko på schemat?

Hur kloka var de inte förr? Och hur lätt är det inte i vår tid att se oss som om vi stod på utvecklingens topp?
Anledningen till denna fundering beror på korna. Jag saknade dem. Förr såg man de svartvita kossorna överallt i Skåne. Nu är de betydligt färre och ofta beiga. Ett tag trodde jag att de svartvita numera bara var fotomodeller som används i TV-reklam för någon mejeriprodukt. Men så såg jag ett helt gäng svartvita kor uppe på Hallandsåsen, så de finns.

Men hur många barn har sett en ko i verkliga livet, sett hur den mjölkas, betar och hört hur den råmar? I skolan verkar dock korna fortfarande stå högt upp på måste listan. Att veta hur man stavar till ordet ko och läsa det är bland det första som barnen får lära sig. Varför då? Förr var det naturligt. Alla hade kor, katt, hund, kanske till och med får och grisar och åtminstone höns. Hade man inte dessa djur själv fanns det alltid någon släkting som fortfarande bedrev lantbruk och hade djur. Ordet ko, katt, häst var välbekanta och därför lätta att ta till sig för dem som just skulle börja läsa. Men i våra dagar? Är det inte dags att ta upp ord som är lika nära och naturliga för dagens barn som kon var för två-tre generationer sedan? Vad skulle det i så fall vara? Villa, bil, dator? Gärna korta ord. Bostadsrätt och tunnelbana är för långt. Samtidigt ska vi kanske inte tro att vi lever i en alltför civiliserad värld. Djurvärlden pockar på uppmärksamhet även inne i storstäderna. Även ett stadsbarn kan stöta ihop med en räv, en grävling, ett rådjur. Till och med bävern har börjat flytta in till Stockholms centrum. Och djur är ju alltid populära bland barn. Så visan Björnen sover... som var en populär barnvisa när jag var liten är kanske rena superhiten nu. För att inte tala om Mors lille Olle som stöter på en björn när han är ute och plockar blåbär. Eller Rödluvan som stöter på en varg. Och från Storbritannien rapporteras det att det nu är superinne att ha egna höns. Alltså, det går kanske inte bara att förkasta alla de ord som skolbarnen på 1900-talet fick lära sig  först av allt. Men jag undrar fortfarande om barnen vet vad en ko är.

Jakobina