Discodrottningen Donna Summer är borta. Jag lyssnar på Last dance på Youtube. En långsam, nästan sorgsen inledning. Sedan drar den i gång och blir en glad, glittrande discolåt. Det var kanske så det var, då på slutet av 70-talet, början på 80-talet i korsningen mellan Vietnamdemonstrationer, gruvstrejken i Kiruna, almarna i kungsträdgården och det kommande glittrande 80-talet då man skulle förverkliga sig själv. Från solidaritet mot egot. Och mitt i pendelns svängning fanns Big Brother. Med funkmusik körde Sidney igång sitt diskotek i en källare på Körsbärsvägen i Stockholm. Medan kungen och andra kändisar festade om på Alexandras fanns Big Brother för oss som upptäckt rytmen, musiken, glädjen att röra sig till pumpande musik. Love to love you baby.
Och vi dansade vidare på BZ - högst upp vid Berzeliipark där Handelsbanken sedan hade sin personalmatsal. Någon egentlig luftkonditionering fanns inte. När det blev för varmt öppnade man taket och dansen fortsatte, oavbrutet.
Och på Club Academ som ambulerade ibland på hotell Anglais, ibland i dåvarande Sverigehuset. Och sedan kom Café Opera, där folk stod i kö i timmar för att komma in om de nu gjorde det. Mitt i smällkalla vintern stod folk där tålmodigt. Då och då bröts kön av kändisar, de med vipkort, de som kände dörrvakterna, de som hade nyckel till Operabaren. Kön var ofta roligare än dansgolvet. Att vara upptagen med att se och att synas tog liksom bort glädjen i själva dansandet.
Björn Borg var världens bästa tennisspelare, Ingemar Stenmark världens bästa skidåkare, ABBA en av världens mest kända popgrupper. I Portugal hade diktaturen fallit. I Spanien likaså. När kuppförsöket gjordes där 1981 kippade vi efter andan men kunde andas ut. Och vi dansade vidare in i 1980-talet.
I love to love, but my baby loves to dance...(se klipp med Tina Charles på youtube).
Jakobina