Tystnad råder

Har ni lagt märke till tystnaden i biofilmer och i tv-serier? Häromkvällen klev Julia Roberts åter in i Hugh Grants bokhandel, för 25 gången i ordningen, minst. TV3 brukar skicka ut filmen ofta, ofta. Hon hade med sig Chagall-tavlan den här gången också och repliken satt som den skulle:"I am just a girl standing here in front of a boy asking him to love her". Och Hugh Grant såg så där hundvalpsliknande hjälplös ut när han återigen avböjde. Men denna tystnad. Det hörs absolut ingenting. Ett hermetiskt tillslutet rum, en tryckande tystnad. Inte ens när en man försöker ta sig in genom bokhandelns dörr, men blir utviftad av Grant, inte ens då hörs någonting utom själva pinglandet från dörren. En gata i Nottinghill borde rimligtvis höras på något sätt. Något lågt ljudbrus. I stället inser jag nu, den 25 gången, att det här är filmad teater. Tystnad tagning.

I Downtown abbey är det samma sak. Inne i herrskapets salonger hörs tystnaden. Det är kanske det som gör att jag inte kan engagera mig i deras liv. Det verkar helt enkelt  bara vara teater.

Men har det alltid varit så, att inomhusscenerna är så tysta - inget brus, så ljudisolerade hus. Mina tankar faller på Michael Fox i filmen där han som den unge brorsonen från landet kommer till New York för att göra sin lycka hos sin farbror/morbror. (Nyckeln till framgång). För att visa hur enkelt han bor hörs grannarna. Kommer ni ihåg scenen där han hör grannarna ha sex och börjar göra dirigentrörelser i takt med ljuden? Och sedan finns det den gamla Fred Astaire-filmen Top Hat från 1935 där Ginger Rogers störs av en steppande granne. I min favoritfilm Alla presidentens män från 1976 smattrar skrivmaskinerna för fullt på redaktionerna. Men i Notting Hill gjord 1999 är tystnaden i bokhandeln kompakt.

                                                                                                                                            Jakobina