Verkligheten överträffar dikten

Han sitter på Dramatens stora scen, omgiven av tre kvinnor, årets Nobelpristagare i litteratur Mo Yan. Hans svenska översättare, en intervjuare och en tolk, samtliga mycket väl inlästa, alerta. Vid två tillfällen lyssnar  han på frågorna som översätts, sedan deklarerar han att han hellre vill tala om historien bakom den novell som just lästes upp respektive pappersutsmyckningarna på fönstren. Frågorna förblir obesvarade. Det är ingen modest bondeson som sitter på scen. Det är en man som är van att styra och ställa. Intressant att han själv berättar om hur han skriver in sig själv i böckerna. En litteraturens Hitchcock, alltså.

Berättelserna flödar. Hönor, rävar, underjorden. Han målar upp miljöerna med sin penna. Till att början lockar berättelserna med sin exotiska skildring av landsbygden. Men ju mer Mo Yan berättar desto mer framstår det som att han inte bara fått en inspiration av händelser, människor och livsöden i hans ungdomsbygd i Kina. En efter en av de berättelser vi får upplästa av skådespelarna visar sig vara hämtade ur verkligheten. Det fanns verkligen en svensk missionär i Mo Yans hembygd. Det var ingen symbol för något annat.

Kanske är det så att riktigt stor litteratur måste baseras på verkliga händelser, minnen, förnimmelse. Se på Strindbergs Hemsöborna där Kymmendöborna fortfarande är förgrymmade över att han skrev om deras liv och hemligheter. Selma Lagerlöfs berättelser byggde också ofta på skrönor och verkliga händelser som hon hört berättas om. Så finns det ambitioner att bli en bra, prisad författare spetsa öronen, öppna ögonen och notera intryck, dofter och de egna känslorna och börja skriva.

Jakobina