Paradoxernas tidevarv

Vi lever i den bästa av världar. Vi är smartare än tidigare generationer, mer välutbildade, mer välbetalda och har en högre livskvalité än någon generation före oss någonsin haft, eller? Eller är det just så som varje generation ser sig? Som en höjdpunkt i människans historia. Samtidigt finns det fullt av paradoxer  i vår tid.

Miljöparadoxen

Vi sopsorterar papper, plast, matavfall, tidningar m m. Samtidigt ökar vi raskt sopberget på ett hittills oöverträffat sätt. Hämtlunch i frigolitförpackningar, kaffelattemuggar i papp tas med i farten till jobbet o s v.

Vi ska spara energi med nya lågenergilampor. Samtidigt innehåller de kvicksilver som nu åter kommer ut i hemmen, soprummen, naturen efter decennier av aktivt jobb för att bli av med detta gift i termometrar m m.

Vi ska värna om miljön och ojar oss över att maten transporteras på vägarna. Samtidigt är det många som tar flyget till andra sidan jordklotet för att semestra.

Vi säger att utsläppen ska minska, samtidigt har i flera fall brickförpackningarna ersatts av avlånga ståpaket med skruvkork för mjölken, nyponsoppan m m. Det gör att det inte går att packa lika tätt och fler bilar krävs för att transportera lika många litrar som tidigare.

Valfrihetsparadoxen

Med en öppen värld ska utbudet och valfriheten bli större i affärerna. Men i både Coop och ICA har det aldrig varit så många egna produkter som nu.

Samvetsparadoxen

Alla blir upprörda över rapporter om barnarbete, miljöbrott och skattefusk. Ändå köper människor varor och tjänster till ibland häpnadsväckande låga priser utan att ställa sig frågan hur det kan gå ihop.

Utbildningsparadoxen

Vi har aldrig varit så utbildade som nu, samtidigt duggar rapporterna tätt om försämrade kunskaper.

Vi kanske inte lever i den bästa av världar, vi kanske inte är kronan i skapelsens utveckling. Tillvaron är inte lika svart-vit som den kanske synes oss. Vi är kanske inte klyfttigare än alla tidigare generationer i alla frågor. Men det är onekligen en intressant tid, inte minst för de så uppenbara paradoxerna.

                                                                                                                               Jakobina

Esplanadsystemet 2012

Det är något välbekant. Spångarna att balansera på. Koner som flyttats ut så man tvingas gå ute i körbanan. De uppgrävda trottoarerna med grus. Så välbekant. Stockholm håller på att växa så stan knakar. Det mullrar i underjorden. Det pyser från kompressorerna. Det pågår något bakom planken vid Odenplan. Utanför Grand ser det likadant ut, vecka efter vecka. Kanske de grusade trottoarerna utanför Nationalmuseum blivit något bredare. Kanske asfalten på gatan varit ersatt med grus och makadam redan förra veckan. Kanske vibrationerna i huset på kvällarna inte längre kommer från sprängsalvan för att bereda plats för Citybanan längre. Kanske är det fyrverkerier? Snart ska Slussen börja restaureras. Medan det görs iordning kommer vi att få trängas allt mer på spångar, passera byggplatser, vänja oss vid provisoriska trappor och gångstigar. Det känns så välbekant.

Jag har sett allt förrut. Känt det. Balanserat. Med handen hårt kramande om mammas balanserade jag på spångarna inne i Stockholms hjärta på 1960-talets början. Då var tunnelbanan ett rätt nytt fenomen, spårvägarna  rullade överallt och hålen i gatan mitt emot NK grävdes djupa för att ge plats åt dagens anonyma bankpalats. Det var då hela Brunkebergstorg förvandlades från sofistikerat centrum till ett avfolkat kontorslandskap. Stockholm växte så det knakade då också. Kanske blev vi 600 000 invånare. Nu är vi cirka 2 miljoner med alla förorter. Hur många kommer vi att bli när vi balanserat färdigt på spångarna? Om tio år?  Kommer vi om ytterligare tio år när alla skyskrapor sträcker sig mot himlen titta tillbaka och  tänka samma sak som vi gjort om dem som rev sönder hela Stockholms hjärta på 60-talet - vad tänkte de egentligen på?


http://runeberg.org/strindbg/esplanad.html


                                                                  Jakobina 

Bokbål à la 2012

När några personer med sympatier för moral right-rörelsen tog saken i egna händer och gick in på skolbiblioteket, rensade ut de böcker de tyckte inte överensstämde med deras världsbild, tog ut böckerna utanför skolan och tände på bokhögen - då förfasade vi oss. När vi läste om totalitära regimer, nu och förr, som tog bort erkända författares böcker för att de uttryckte åsikter som inte var desamma som de styrandes, då rös vi. Så primitivt. Så inskränkt. Så fegt.

Så kommer en utrensning på Kulturhuset i Stockholm. Tintin anses ge en världsbild som inte överensstämmer med den moderna multikulturella. Araber som flyger på mattor, stereotyper, ska inte få förekomma menade den ansvarige. Någon av Tintin experterna påpekade att det inte förekommer några flygande mattor i Tintin. Då kommer jag på var de finns - i Ture Sventon. Inte nog med mattan som tar Sventon tillbaks till semlorna på Drottninggatan. Vad ska man säga om Omar? Att Kulturhuset snabbt backade gör inte saken mindre allvarlig.

Att ta bort böcker, företeelser,  för att det inte passar i just 2012 års uppfattning är att medvetet ta bort en del av det kulturhistoriska/historiska arvet. Man skapar medvetet ett hål för att dölja något som varit. Vi som varit med ett tag kommer ihåg de årliga jätteparaderna på Röda torget. Kremlologerna kunde genom att följa hur ledarna fotograferades vid dessa parader se vem som var på väg upp inom eller på väg ut från makteliten. Tydligast blev detta när tidigare års bilder redigerades av makthavarna så att de politiker i ledningen som fallit i onåd inte längre fanns med på bilderna trots att de faktiskt varit där. Huuuu, sade vi. Hur kan man förfalska historien så.

Så kommer de folkvalda i Sverige med en motion om att statyerna av de svenska krigarkungarna ska tas bort från de platser de står just nu. Motiveringen är att de inte passar med bilden av Sverige som en fredsälskande nation.. Återigen handlar det om att vilja ta bort, förtiga att Sverige en gång varit en aggressivt krigförande nation. Samtidigt har Sverige genom att bl.a. skapa en myndighet Forum för levande historia understruket vikten av att berätta om förintelsen m m. Men då handlar det ju om andra länder, eller? Hur mycket har Sverige själv valt att berätta om Sveriges och enskilda gruppers och svenskars agerande under andra världskriget? Visst älskar svenskar fred. De fredsperioder som följde efter Karl XII tillhörde de mer intressanta, ekonomiskt, vetenskapligt och kulturellt intressanta perioderna (frihetstiden) där det går att se många likheter med vår tid. Hur aktuell är de motionerande riksdagsledamöternas uppfattning om Sverige och freden? Länge, länge var det fred. Mer än tvåhundra år. Men sedan några år är de svenska trupperna i Afghanistan krigförande.

Att ta bort något, negligera, att icke-bruka tidigare historia är inte detsamma som att aktivt gå in och ändra faktauppgifter, förvränga dvs. förfalska historien. Men effekten påverkar hela synen på historien. Vi brukar reagerar när andra länder ägnar sig åt detta. De senaste veckornas diskussion och förslag visar att det finns ett stort behov av att även på hemmaplan slå vakt om såväl yttrandefriheten som historieuppfattningar såväl nutida som tidigare.

Jakobina

Åskådarplats Nybroviken

Nybroviken. Säg det och generationerna över 30 år börjar prata om cementblock. Enligt vandringssägnerna kunde uppgörelser i den undre världen sluta med en ståplats i Nybroviken, med betongklumpar runt fötterna så att kroppen inte flöt upp till ytan. Om det någonsin hittats något lik behandlat på det sättet är osäkert. Men myten har levt vidare.

Säger vi Nybroviken idag är det snarare de tätt återkommande båtolyckorna som kommer upp. Senast i kväll, 6 oktober, rände en sightseeingbåt rakt in i kajen. Flera fördes till sjukhus. För en månad sedan rände också en sightseeingbåt rakt in i kajen och även då fördes flera till sjukhus. För ett år sedan var det en Djurgårdsfärja som rammade kajen med följd att flera fick föras till sjukhus. Även i år har Djurgårdsfärjan kört rakt in i en kaj ( 11 augusti) men den gången var det kajen vid Skeppsbron. Fyra olyckor inom en så kort tidsperiod. Vad skulle vi sagt om det hänt i något annat land? Skandal.

Under många år följde jag båttrafiken i Nybroviken  från mitt arbetsrumsfönster. Den stora kryssarbåten som såg ut som en flodbåt från Mississippi låg ofta vid kaj under 1990-talet. Djurgårdsfärjorna pilade in och ut. Någon enstaka gång kom sightsseeing båtarna in med motorerna på fullt varv. Någon enstaka gång kände jag mig tvingad att be dem jag talade i telefon att ursäkta mig och efter några sekunder kunde jag så  återkomma och förklara att båten lyckats stanna i tid. Jag undrar om jag idag vågat tittat. Då var jag så övertygad om att skepparna visste var de gjorde och att båtarna var väl underhållna.

Då var jag mer oroad över passagerarna. Varje senhöst återkom flera av skärgårdsbåtarna efter några månaders bortavaro. Julbordskryssningar. Ju närmare december desto mer pilade båtarna ut och in. Två-tre-fyra avgångar per dag.  Varje ankomst innebar aktivitet på själva Nybrokajen. För efter de första avgångarna hade arrangörerna insett att något måste göras för att undvika att någon fick en ofrivillig ståplats i Nybroviken. Följaktligen fanns en mottagningskommitté i form av vakter med gula västar på plats för att stödja passagerarna så att de kom i land torrskodda. Taxibilarna var framkörda. Nästa julbordskryssargäng började komma några minuter senare och efter mindre än en kvart kunde nästa kryss inledas. Så välorganiserat i en tid då en olycka i Nybroviken kändes så osannolik. Nu har det skett tre gånger.  inom  Med folk som hamnar på sjukhus.

Jakobina