Inflation i mord

På TV jagar  kommissarie Barnaby runt i den engelska idyllen. Men han hinner knappt hålla några förhör innan det är dags för nästa mordoffer. Undra om det finns någon mall för hur ofta det ska till ett nytt offer för att hålla folk kvar framför TV-apparaterna? För inte kan det väl vara så att kommissarie Barnaby är en dålig yrkesman? Av de "misstänkta" direkt efter första mordet är det kanske  bara två-tre som har överlevt när sista offret upptäcks. Och då brukar någon av dem  ha ett mycket bra alibi och då är det bara två kvar att välja mellan. Då är det bråttom. Barnaby och ikväll Troy gav sig iväg på halvtjutande hjul. När de kommer fram brukar de precis förhindra nästa mord,de tar mördare på bar gärning. I kväll kom de just när maken utfört ett barmhärtighetsmord på kvällens mördare. En liten variation. Så avvikande att man kommer ihåg avsnittet från alla andra där Barnaby rattat runt på den engelska landsbygden.

Är det inte ett tecken i tiden? Det räcker inte med ett eller två mord, det ska vara fler. Dialogen mellan mordfynden är synnerligen begränsad. Det är mer hemma hos Barnaby. Förhören skärs ner till ett minimum. Fokus är på Barnaby, inte själva mordmysteriet. I CSI och liknande är det DNA-testerna som står i centrum liksom IT-kunskaperna. När de i gruppen ger sig ut är det mycket ofta i skarpt läge. Det är mycket "arbetsplatsreportage" med mycket tid på personernas inbördes munhuggeri.
Jag bara säger Raymond Burr som spelade advokaten som jag har för mig satt i rullstol. Där gjordes själva domstolen till platsen där  allt löstes, de avgörande bevisen lyckades alltid någon assistent komma inrusande med i sista minuten. Sedan kunde Raymond Burr genom sina intellegent utformade frågor få den förhörda att försäga sig. Och därmed var fallet klart och signaturen tonade ut. Quincy Jones var kompositören. Visst känner du igen den?  Signaturen till Ironside

Den stora skillnaden, förutom att det är kanske 20 år mellan serierna,är att tittaren förr kunde fundera själv vem som kunde vara mördaren genom att lyssna på förhören. I morden i Midsommer följer man med på en trevlig tripp ut på engelsk landsbygd. Morden är så många och så osannolika så att man inte hinner börja analysera dem innan det är dags för nästa lik. Man blir en passiv betraktare av underhållning som bygger på ond bråd död. Och då är då frågan, vad gör alla dessa mord och våldsfilmer med oss? Innebär det faktum att det i stort sett endast är mordfilmer som visas mellan kl. 20 - 23 varje dag  i nästan alla kanaler samtidigt att vi blir avtrubbade. De gamla deckarna från 70- och 80-talet i ett långsammare tempo, med mer fokus på mordgåtorna, känns exotiska när de visas idag. För att inte tala om 60-talets.

Våld, bara våld, är en sak. Men det som jag tycker är mer skrämmande är den alltmer urvattnade tilltron till att tittarna ska kunna tänka själva. Trots att vi, åtminstone på pappret, ska vara mer utbildade än någonsin tidigare. Men är vi verkligen bildade eller är vi bara utbildade?

                                                                                                                                           Jakobina

Åaou, e de köbekager!

Tänk vad tiden ändrar sig. Eller rättare vad uppfattningar ändrar sig över tiden.
Det fanns en tid, som inte ligger så långt tillbaka, då det finaste man kunde bjuda på i kakväg var kakor man hade köpt. 
- Åaou, e de köbekager.
Uppskattat konstaterande på skånska.
Det var som om det fanns en tilltro till de professionella. Att man måste vara utbildad konditor för att kunna åstadkomma något som var värt att bjuda på. I våra dagar är det väl högsta lyxen att få något som någon i bekantskapskretsen själv tagit sig tid att baka eller tillaga. Att ha tid är numera en lyx och då helt plötsligt blev det som dåtidens hemmafruar åstadkom i sitt oavlönade hemarbete något som i våra dagar är nästan ovärderligt. Tänk alla dessa kvinnor och deras kunnande. Äntligen,äntligen har de fått upphöjelse. På 60-talet var det nästan skottpengar på dem, de ansågs som inproduktiva för deras hemarbete värderades inte. Inte då. Även all deras nedlagda tid på städning börjar omvärderas. Numera är det helt accepterat att betala för att få städat hemma.

Samma nedlåtenhet har drabbat hantverkare under en period då tron var att allt skulle göras av maskiner. Nu först börjar de begåvade snickarna m.fl. uppskattas med egna tv-program. Respekten för vad en person själv kan åstadkomma verkar vara på väg tillbaka. Pendeln har svängt. Händernas begåvning börjar åter komma i fokus. Det var några hundra år sedan sist.

                                                                   Jakobina