Aldrig har en vinnarlåt i Eurovisionschlagerfinalen dominerat Europas topplistor som Loreen. Så stod det i tidningarna direkt i veckan efter Loreens vinst i Baku. Men varför är då Loreen på turné till de svenska småstädernas festivaler? Hur tänker skivbolaget? Tänker det överhuvudtaget?
Det talas vitt och brett om svensk musikexport. Men har bolagen så mycket bättre kunskap än förr? Stikkan Andersson, ABBAs manager, var folkskollärare, låtskrivare och en eldsjäl. Han hade inte läst några masterkurser i marknadsföring. Men när ABBA vann i Brighton 1974 var allt förberett för lansering i Europa och under månaderna närmast efter segern åkte gruppen runt på intervjuer och spelningar i Europa. Vad gör Loreen? Dagarna närmast efter segern var hon i London och Paris på intervjuer. För några dagar sedan startade hennes turné, men i Sverige. På schemat står Orsa, Kiruna, Motala, Enköping, Trollhättan, Eksjö. Inget ont om dessa städer, men några världsmetropoler är de inte. I stället för att låta Loreen ägna sig åt att spela in sitt första album får hon kajka landet runt. Enligt recensionerna att döma är det inget vidare och insatsen begränsas till fem låtar. Hur tänkte skivbolaget?Varför är man inte mer rädd om sin nya stjärna? Se till att hon får rätt material, rätt omgivning att uppträda i och lägg två strån i kors för att hon verkligen ska få en internationell karriär. Är det för att det stora utländska skivbolaget redan har tillräckligt många stjärnor för att det ska orka engagera sig i ytterligare en?
Krävs det en ny Stikkan, en engagerad, men ovan, eldsjäl för att få fart på det hela? Hade ABBA överhuvudtaget om de hade måst förlita sig på dagens skivbolag kunnat bli stora utan Stikkan Anderssons insats? Internet, Facebook, Twitter, Spotify och Itunes till trots, känns det inte som en risk att Loreens talang och seger slarvas bort?
Jakobina
fredag 29 juni 2012
onsdag 27 juni 2012
Minus plus minus blir plus
Två nyheter den 27 juni. Olympiaden i London väntas ge de brittiska skattebetalarna miljardförluster.
Krisen för EU/euron större och allvarligare och det är Tysklands fel. (Båda återfinns i Svenska Dagbladet).
Grekland har ju blivit själva symbolen för eurokrisen. Nu är det inte så enkelt. Men låt oss påstå att det är Grekland som är krisen. Då har vi ett minustecken framför Grekland. Sedan konstaterar vi att det är dyrt att ordna olympiader. Mycket dyrt och i Londons fall förväntas det nu inte att gå att hämta in tillräckligt med pengar på biljettförsäljning, hotellövernattningar m. m. Alltså kan man sätta minus framför att ordna en olympiad. Ser ni vart jag vill komma? I matematiken betyder två minustecken efter varandra att det blir plus. Greklands dåliga statsfinanser och olympiadens dåliga lönsamhet skulle alltså kunna bli ett plus? Enligt logiken. Enligt matematiken är det så. Men skulle det kunna vara så i verkligheten också?
Vad skulle hända om Grekland alltid var värdnation för sommarolympiaderna? De flesta anläggningar finns kvar sedan 2004. Att komplettera eller modernisera dem borde vara billigare än att som det är nu nya jättearenor byggs i respektive värdland. Arenor som kostar massor, men som många länder har svårigheter att fylla när vardagen tar vid efter Olympiaden. Det var till Grekland som alla kom för att tävla under antiken. Att i modern tid göra Grekland till permanent värd för sommar-OS skulle ge grekerna tillbaka den stolthet som blivit rejält tillstukad. Vad mera är att övriga länder skulle kunna bidra ekonomiskt för att rusta upp det som behöver rustas - finansieringen kan ske via IOK, som ändå har så många synpunkter på respektive värdlands idrottsanläggningar och organisationsförmåga. Med Grekland som ständig värd skulle livet underlättas för alla representanter i den olympiska kommittén. Tänk så många flygmil och andra utgifter som kunde sparas in. I och med att det flesta större investeringar redan är gjorda borde inkomsterna som olympiaderna alstra komma landet Grekland till del. Ökad turism, inte bara till själva olympiaden. Är det inte någon forskare i Göteborg som brukar göra beräkningar på att idrottsevenemang lönar sig, eller också var det tvärtom, jag minns inte. Argumentet för att svenskarna skulle vara positiva till att Stockholm skulle få de olympiska spelen 2012 var väl just detta - exponering, goda intäkter för hotell, restaurang, besöksnäring vilket skulle leda till mer jobb, som skulle ge mer skatteintäkter, som skulle ge vård, skola och omsorg. Är det inte just det som Grekland behöver just nu?
Jakobina
Krisen för EU/euron större och allvarligare och det är Tysklands fel. (Båda återfinns i Svenska Dagbladet).
Grekland har ju blivit själva symbolen för eurokrisen. Nu är det inte så enkelt. Men låt oss påstå att det är Grekland som är krisen. Då har vi ett minustecken framför Grekland. Sedan konstaterar vi att det är dyrt att ordna olympiader. Mycket dyrt och i Londons fall förväntas det nu inte att gå att hämta in tillräckligt med pengar på biljettförsäljning, hotellövernattningar m. m. Alltså kan man sätta minus framför att ordna en olympiad. Ser ni vart jag vill komma? I matematiken betyder två minustecken efter varandra att det blir plus. Greklands dåliga statsfinanser och olympiadens dåliga lönsamhet skulle alltså kunna bli ett plus? Enligt logiken. Enligt matematiken är det så. Men skulle det kunna vara så i verkligheten också?
Vad skulle hända om Grekland alltid var värdnation för sommarolympiaderna? De flesta anläggningar finns kvar sedan 2004. Att komplettera eller modernisera dem borde vara billigare än att som det är nu nya jättearenor byggs i respektive värdland. Arenor som kostar massor, men som många länder har svårigheter att fylla när vardagen tar vid efter Olympiaden. Det var till Grekland som alla kom för att tävla under antiken. Att i modern tid göra Grekland till permanent värd för sommar-OS skulle ge grekerna tillbaka den stolthet som blivit rejält tillstukad. Vad mera är att övriga länder skulle kunna bidra ekonomiskt för att rusta upp det som behöver rustas - finansieringen kan ske via IOK, som ändå har så många synpunkter på respektive värdlands idrottsanläggningar och organisationsförmåga. Med Grekland som ständig värd skulle livet underlättas för alla representanter i den olympiska kommittén. Tänk så många flygmil och andra utgifter som kunde sparas in. I och med att det flesta större investeringar redan är gjorda borde inkomsterna som olympiaderna alstra komma landet Grekland till del. Ökad turism, inte bara till själva olympiaden. Är det inte någon forskare i Göteborg som brukar göra beräkningar på att idrottsevenemang lönar sig, eller också var det tvärtom, jag minns inte. Argumentet för att svenskarna skulle vara positiva till att Stockholm skulle få de olympiska spelen 2012 var väl just detta - exponering, goda intäkter för hotell, restaurang, besöksnäring vilket skulle leda till mer jobb, som skulle ge mer skatteintäkter, som skulle ge vård, skola och omsorg. Är det inte just det som Grekland behöver just nu?
Jakobina
tisdag 26 juni 2012
Heja Sverige!
"Det är typiskt svenskt!". Kommer ni ihåg uttrycket som ofta följdes av en negativ grimas? Annat var det utomlands. Allt som var tråkigt var "typiskt svenskt". Och allt, typ uteserveringar och folkliv även i Sverige var "som i utlandet". Dvs.positivt Vi kunde inte vara nöjda och glada med att folklivet uppstod i Sverige, utan att dra paralleller med det oprecisa utomlands. Kanske var det för att markera att man minsann varit utomlands, var resvan. Trots att erfarenheten kanske begränsats till turistanpassade orter kring Medelhavet, med ständigt leende, tjänstvillig personal väl medveten om att den attityden innebar betydligt mer i dricks än sura miner.
Kommer ni ihåg Vattenfestivalen i början på 90-talet då hela centrala Stockholm stängdes av för konserter och ätande utomhus? Att sitta vid långbord på Gustav Adolfs torg med Operahuset på ena sidan och slottet i fonden. Det blev populärt. "Precis som om vi var utomlands" var ett vanligt återkommande omdöme. Dvs. mycket positivt. Sedan dess har resandet utomlands eskalerat till nya orter, nya länder, andra sidor än de tillrättalagda turistiska. Det är inte lika enkelt att sätta likhetstecken mellan positivt och utomlands. Samtidigt har vi själva fått uteserveringar i snart varenda kvarter i städernas centrum.
Frågan är om inte pendeln nu hunnit svänga åt andra hållet. Vad ska vi annars tro om Swedish House Maffia som snabbt sålde ut Madison Square Garden och just fått Ticnets servrar att bryta ihop två dagar i rad. Swedish måste vara bra för varumärket, eller? Att Loreen vann den europeiska melodifestivalen har också fått stoltheten över att vara svensk medborgare att växa och att det dessutom fanns svenskar inblandade i andra länders bidrag har väl inte minskat denna känsla. Samtidigt visar just melodifestivalen upp en splittrad bild. Deltagarna representerar olika nationer, men de själva och deras låtskrivare kan komma från andra länder. Kanske är det ytterligare ett tecken på att nationen är en konstruktion. Duktiga och talangfulla människor har alltid rört sig fritt över gränserna oavsett om de var operasångare, byggare av katedraler eller som nu framgångsrika house music skapare.
Det absurda i nationstillhörigheterna kommer snart att åter visas upp i olympiaden. Hur många nationers invånare kommer inte att applådera medaljer som "nationen" vunnit där idrottaren just fått medborgarskap? Till ursprungsolympiaderna i det gamla Grekland kom de bästa idrottarna. Till London gör de inte det. De som haft "oturen" att födas i ett stort land som t ex USA kan trots toppresultat ändå inte få åka till OS. Hade inte kenyanerna emigrerat, hur många topplöpare hade vi då gått miste om att se? Och hur många från Europa bor inte och tränar på amerikanska college. Det går inte längre att automatiskt hävda att de framgångsrika idrottarna fostrats av sitt fosterland, åtminstone inte under den senaste delen av deras elitsatsning. Ändå är det något visst när nationsflaggan går upp i topp och vinnaren står där rörd till tårar. Då är det inte längre bara en enskild idrottare, då är det en person som bidragit till att skriva landets framgångsrika idrottshistoria. Och därefter är det dags för folkets hyllningar, på Sergels torg, i Kungsträdgården eller som i Loreens fall på Hötorget. Så fram igen med den blågula tröjan, den sammanhållande symbolen för nationen. Heja Sverige!
Kommer ni ihåg Vattenfestivalen i början på 90-talet då hela centrala Stockholm stängdes av för konserter och ätande utomhus? Att sitta vid långbord på Gustav Adolfs torg med Operahuset på ena sidan och slottet i fonden. Det blev populärt. "Precis som om vi var utomlands" var ett vanligt återkommande omdöme. Dvs. mycket positivt. Sedan dess har resandet utomlands eskalerat till nya orter, nya länder, andra sidor än de tillrättalagda turistiska. Det är inte lika enkelt att sätta likhetstecken mellan positivt och utomlands. Samtidigt har vi själva fått uteserveringar i snart varenda kvarter i städernas centrum.
Frågan är om inte pendeln nu hunnit svänga åt andra hållet. Vad ska vi annars tro om Swedish House Maffia som snabbt sålde ut Madison Square Garden och just fått Ticnets servrar att bryta ihop två dagar i rad. Swedish måste vara bra för varumärket, eller? Att Loreen vann den europeiska melodifestivalen har också fått stoltheten över att vara svensk medborgare att växa och att det dessutom fanns svenskar inblandade i andra länders bidrag har väl inte minskat denna känsla. Samtidigt visar just melodifestivalen upp en splittrad bild. Deltagarna representerar olika nationer, men de själva och deras låtskrivare kan komma från andra länder. Kanske är det ytterligare ett tecken på att nationen är en konstruktion. Duktiga och talangfulla människor har alltid rört sig fritt över gränserna oavsett om de var operasångare, byggare av katedraler eller som nu framgångsrika house music skapare.
Det absurda i nationstillhörigheterna kommer snart att åter visas upp i olympiaden. Hur många nationers invånare kommer inte att applådera medaljer som "nationen" vunnit där idrottaren just fått medborgarskap? Till ursprungsolympiaderna i det gamla Grekland kom de bästa idrottarna. Till London gör de inte det. De som haft "oturen" att födas i ett stort land som t ex USA kan trots toppresultat ändå inte få åka till OS. Hade inte kenyanerna emigrerat, hur många topplöpare hade vi då gått miste om att se? Och hur många från Europa bor inte och tränar på amerikanska college. Det går inte längre att automatiskt hävda att de framgångsrika idrottarna fostrats av sitt fosterland, åtminstone inte under den senaste delen av deras elitsatsning. Ändå är det något visst när nationsflaggan går upp i topp och vinnaren står där rörd till tårar. Då är det inte längre bara en enskild idrottare, då är det en person som bidragit till att skriva landets framgångsrika idrottshistoria. Och därefter är det dags för folkets hyllningar, på Sergels torg, i Kungsträdgården eller som i Loreens fall på Hötorget. Så fram igen med den blågula tröjan, den sammanhållande symbolen för nationen. Heja Sverige!
Jakobina
lördag 23 juni 2012
Spricka i civilisationen
Var vänlig stäng dörren efter dig! Såg skylten i helgen på en offentlig toalett. Uppmaningen satt på insidan av dörren.
Vi skriver i år 2012 och uppenbarligen är det inte längre en självklarhet att stänga toalettdörren efter sig.
Har noterat att dörrarna till offentliga toaletter allt oftare lämnats på glänt och ibland även på vid gavel efter toalettbesöket. Till och med på restauranger har besökare lämnat toalettdörren öppen trots att det suttit ätande alldeles intill. Är det månne så att alla dessa välutvecklade automatiska stängningar av dörrar och skåp i t ex moderna kök gör att man tror att också toalettdörren ska stängas bara genom att man ger den enkel puff? Eller är det så illa som en hälsoguru påstod i ett TV-inslag en morgon att egentligen har 35-åringar så dålig kondition att de egentligen inte ens orkar med ett enklare kontorsarbete utan att få belastningsskador och andra problem? Att folk helt enkelt inte har tillräckligt med fysisk kraft att stänga toalettdörren?
Hur långt har vi då kommit i civilisationen? Är vi på väg tillbaka till ett skede då mänskliga behov kunde utföras sittande på rad på utedasset eller då medeltidens män lättade på trycket helt öppet mot särskilda skålar i husens fasader? Eller är fenomenet med de ostängda toalettdörrerna bara ett tecken på att vi blir allt mer bekväma så att vi inte orkar stänga dem? Eller, hemska tanke, att vi är så upptagna av att vara jag så att vi inte längre bryr oss om att ta hänsyn till andra människor utöver vännerna och den egna familjen?
Vi skriver i år 2012 och uppenbarligen är det inte längre en självklarhet att stänga toalettdörren efter sig.
Har noterat att dörrarna till offentliga toaletter allt oftare lämnats på glänt och ibland även på vid gavel efter toalettbesöket. Till och med på restauranger har besökare lämnat toalettdörren öppen trots att det suttit ätande alldeles intill. Är det månne så att alla dessa välutvecklade automatiska stängningar av dörrar och skåp i t ex moderna kök gör att man tror att också toalettdörren ska stängas bara genom att man ger den enkel puff? Eller är det så illa som en hälsoguru påstod i ett TV-inslag en morgon att egentligen har 35-åringar så dålig kondition att de egentligen inte ens orkar med ett enklare kontorsarbete utan att få belastningsskador och andra problem? Att folk helt enkelt inte har tillräckligt med fysisk kraft att stänga toalettdörren?
Hur långt har vi då kommit i civilisationen? Är vi på väg tillbaka till ett skede då mänskliga behov kunde utföras sittande på rad på utedasset eller då medeltidens män lättade på trycket helt öppet mot särskilda skålar i husens fasader? Eller är fenomenet med de ostängda toalettdörrerna bara ett tecken på att vi blir allt mer bekväma så att vi inte orkar stänga dem? Eller, hemska tanke, att vi är så upptagna av att vara jag så att vi inte längre bryr oss om att ta hänsyn till andra människor utöver vännerna och den egna familjen?
Jakobina
lördag 9 juni 2012
Nils Holgersson anno 2000-talet
Filmen i flera delar om Nils Holgersson visas denna helg på TV. Namnen på gässen är desamma. Nils Holgersson är en trög, trulig tonåring som trakasserar gässen och blir förvandlad av hustomten och sedan börjar resan genom hela Sverige på Mårten gåsakarls rygg. Så långt stämmer filmen med Selma Lagerlöfs bok.Men för att få med sig tittarna på 2000-talet har filmmakarna lagt till och tagit bort.
I boken inträffar förvandlingen nästan omedelbart. Nils Holgersson är lämnad ensam inomhus och har blivit strängt tillsagd att läsa ett visst avsnitt i bibeln eftersom han inte följer med föräldrarna till kyrkan. I filmen sker förvandlingen utomhus efter att Nils Holgersson skjutit prick med slangbella på djuren och försökt få igång traktorn. Någon traktor syns inte till i Selmas bok. Filmmakarna har även lagt till en förhistoria som ska visa att Nils Holgersson är mobbad av jämnåriga pojkar samt att en flicka från ett borgerligt hem är förtjust i honom. I filmen följer hon efter honom när hon hittar hans lilla träsko. I boken är det i stället Åsa Gåsapigas bror Mats som hittar träskon som fallit ner från himlen. Syskonen är föräldralösa och det är de som går genom Sverige. Mats dör dessutom och Åsa är inte romantiskt intresserad av Nils Holgersson. Hon söker efter en far. Däremot är filmens andra kärlekspar - Mårten gåsakarl och Dunfin detsamma som i boken.
År 1962 gjordes förra filmen byggd på Selma Lagerlöfs bok. Filmen heter Nils Holgerssons underbara resa och är regisserad av Kenne Fant, en av dåtidens stora regissörer. I rollen som Nils far återfinner vi Max von Sydow som i år 2012 blev nominerad till en Oscar. En annan stor skådespelare Jarl Kulle gjorde Mårten gåsakarls röst. Till och med dåvarande kungen Gustav VI Adolf finns med i rollistan - som sig själv. Jag kom ihåg scenen med korpen och att någon (Nils eller några av gässen) blir instängd i en av burarna på Skansen. Filmen höll sig nära bokens innehåll, men även där hade flera händelser tagits bort. Dock fanns det ingen spirande kärlekshistoria mellan Nils och någon flicka.
Vad säger filmbearbetningen om vår tid? Att det gäller att förenkla för att få tittarna att följa med. Det skulle kunnat bli en roadmovie och är det delvis. Men det är en kärlekstörstande borgarflicka som rymmer hemifrån för att följa efter Nils Holgersson och det finns ingen fattigdom eller död bland barn. Och då inser man vilken oerhörd kraft det finns i Selma Lagerlöfs bok. Effektivt, spännande berättar hon på ett sätt som ger djup och engagerar. Livet är inte så enkelt. Ändå är boken ursprungligen bara avsedd att användas i geografiundervisningen.
Läs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Finns på Projekt Runeberg: http://runeberg.org/nilsholg/.
Se TV filmen Nils Holgersson från 2008 http://www.svtplay.se/nils-holgersson
I boken inträffar förvandlingen nästan omedelbart. Nils Holgersson är lämnad ensam inomhus och har blivit strängt tillsagd att läsa ett visst avsnitt i bibeln eftersom han inte följer med föräldrarna till kyrkan. I filmen sker förvandlingen utomhus efter att Nils Holgersson skjutit prick med slangbella på djuren och försökt få igång traktorn. Någon traktor syns inte till i Selmas bok. Filmmakarna har även lagt till en förhistoria som ska visa att Nils Holgersson är mobbad av jämnåriga pojkar samt att en flicka från ett borgerligt hem är förtjust i honom. I filmen följer hon efter honom när hon hittar hans lilla träsko. I boken är det i stället Åsa Gåsapigas bror Mats som hittar träskon som fallit ner från himlen. Syskonen är föräldralösa och det är de som går genom Sverige. Mats dör dessutom och Åsa är inte romantiskt intresserad av Nils Holgersson. Hon söker efter en far. Däremot är filmens andra kärlekspar - Mårten gåsakarl och Dunfin detsamma som i boken.
År 1962 gjordes förra filmen byggd på Selma Lagerlöfs bok. Filmen heter Nils Holgerssons underbara resa och är regisserad av Kenne Fant, en av dåtidens stora regissörer. I rollen som Nils far återfinner vi Max von Sydow som i år 2012 blev nominerad till en Oscar. En annan stor skådespelare Jarl Kulle gjorde Mårten gåsakarls röst. Till och med dåvarande kungen Gustav VI Adolf finns med i rollistan - som sig själv. Jag kom ihåg scenen med korpen och att någon (Nils eller några av gässen) blir instängd i en av burarna på Skansen. Filmen höll sig nära bokens innehåll, men även där hade flera händelser tagits bort. Dock fanns det ingen spirande kärlekshistoria mellan Nils och någon flicka.
Vad säger filmbearbetningen om vår tid? Att det gäller att förenkla för att få tittarna att följa med. Det skulle kunnat bli en roadmovie och är det delvis. Men det är en kärlekstörstande borgarflicka som rymmer hemifrån för att följa efter Nils Holgersson och det finns ingen fattigdom eller död bland barn. Och då inser man vilken oerhörd kraft det finns i Selma Lagerlöfs bok. Effektivt, spännande berättar hon på ett sätt som ger djup och engagerar. Livet är inte så enkelt. Ändå är boken ursprungligen bara avsedd att användas i geografiundervisningen.
Läs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Finns på Projekt Runeberg: http://runeberg.org/nilsholg/.
Se TV filmen Nils Holgersson från 2008 http://www.svtplay.se/nils-holgersson
Jakobina
söndag 3 juni 2012
Mästarnas mästare?
Pernilla vinner, vinner och vinner igen. Hon strålar. Hon är glad. Hon konverserar. Är det någon som tror att det inte är hon som kommer att vara mästarnas mästare?
År 2012 med två grupper där respektive segrare ställs mot varandra har tagit bort spänningen. Vem bryr sig om att komma ihåg vilka i den första gruppen som kom först i äggkastartävlingen när man just ser en spurtuppgörelse i den sista gruppen med Stefan Schwartz, Jörgen Jönsson, Pernilla Wiberg och Anders Järryd alla tända för att vinna. Det är som att försöka hejda en som är på väg att springa ifatt bussen, för att berätta att förra veckan då hann jag precis med. Hur intressant är det?
Vem kommer ihåg deltagarna i första gruppen? Upplägget är orättvist både mot oss tittare och mot de kämpaglada i den sista gruppen. Hade två från första gruppen överhuvudtaget tagit sig till final om det hade varit alla mot alla från start? Och är det kanske några som slogs ut i de tidiga lagtävlingarna som skulle varit i topp när det blev lite mer fysisk aktivitet? Att ropa till någon med ögonbindel att gå i olika riktningar är kanske inte det som är det mest utslagsgivande.
Hade Anders Limpar lyckats ta sig till final med årets upplägg? Han var ju en av dem som åtminstone jag trodde skulle få åka hem bland de första. Låga poäng men seg gav han oss mycket underhållning.
TV3 ordnade motsvarande kamptävlingar mellan tidigare mästare under namnet Superstars redan på 1990-talet. Tävlingarna då ägde rum i Båstadtrakten och var inriktad på fysiska tävlingsmoment. Bl.a. visade sig att golfaren Annika Sörenstam var en hejare på att dyka ner i vattenhindret i den stressande hinderbanan. Stavhopparen Kjell Isakson var bra på allt och Magdalena Forsberg tog väl hem segern det året då hon var på gång att ta hem allt i skidskyttet. Det var inte lika väl producerade, inga nostalgiska filmsnuttar, inte lika många tävlande från start - men det var idrottsliga utmaningar i form av cykling, simning, löpning m.m. Inga äggkastningar som i SVT:s produktion 2012.
År 2012 med två grupper där respektive segrare ställs mot varandra har tagit bort spänningen. Vem bryr sig om att komma ihåg vilka i den första gruppen som kom först i äggkastartävlingen när man just ser en spurtuppgörelse i den sista gruppen med Stefan Schwartz, Jörgen Jönsson, Pernilla Wiberg och Anders Järryd alla tända för att vinna. Det är som att försöka hejda en som är på väg att springa ifatt bussen, för att berätta att förra veckan då hann jag precis med. Hur intressant är det?
Vem kommer ihåg deltagarna i första gruppen? Upplägget är orättvist både mot oss tittare och mot de kämpaglada i den sista gruppen. Hade två från första gruppen överhuvudtaget tagit sig till final om det hade varit alla mot alla från start? Och är det kanske några som slogs ut i de tidiga lagtävlingarna som skulle varit i topp när det blev lite mer fysisk aktivitet? Att ropa till någon med ögonbindel att gå i olika riktningar är kanske inte det som är det mest utslagsgivande.
Hade Anders Limpar lyckats ta sig till final med årets upplägg? Han var ju en av dem som åtminstone jag trodde skulle få åka hem bland de första. Låga poäng men seg gav han oss mycket underhållning.
TV3 ordnade motsvarande kamptävlingar mellan tidigare mästare under namnet Superstars redan på 1990-talet. Tävlingarna då ägde rum i Båstadtrakten och var inriktad på fysiska tävlingsmoment. Bl.a. visade sig att golfaren Annika Sörenstam var en hejare på att dyka ner i vattenhindret i den stressande hinderbanan. Stavhopparen Kjell Isakson var bra på allt och Magdalena Forsberg tog väl hem segern det året då hon var på gång att ta hem allt i skidskyttet. Det var inte lika väl producerade, inga nostalgiska filmsnuttar, inte lika många tävlande från start - men det var idrottsliga utmaningar i form av cykling, simning, löpning m.m. Inga äggkastningar som i SVT:s produktion 2012.
Jakobina
Elefanten utkonkurrerad?
Ny djurart på frammarsch i språket? Jag har tidigare konstaterat att djur används i språket för att beskriva olika egenskaper. Elefanten har fått symbolisera klumpighet (som en elefant i en porslinsbutik) och en stor, obekväm situation/fråga som alla vet finns men ingen vill diskutera ( en elefant i rummet). I Dagens Nyheter 3 juni är det ett nytt djur som lägger beslag på uppmärksamheten. I Kulturdelen publiceras en flera sidor lång artikel om dem som har nycklarna till Internet. Också i detta högst aktuella ämne flockas djuren. I artikeln med rubriken "Vem bestämmer över internet?" finns till och med två, en apa och en ko. Och det är just apan som lagt beslag på elefantens domäner.
I artikeln beskrivs hur det från början var USA som grundade och styrde över organisationen Icann som kontrollerar Internetadressregistret men att det sedan 2009 finns en rådgivande kommitté med 100 länder representerade. Det är då apan, av arten gorilla, kommer in i språkbilden.
"-USA är den tysta gorillan i rummet. Alla vet att den sitter där. Alla gör sitt bästa för att hålla den lugn, säger en hög chef på Icann.".
Nu är frågan är det ett nytt fenomen eller är det en innovativ person på Icann som själv skapat uttrycket för att beskriva situationen. Det går inte att fråga eftersom personen är anonym. Det finns två saker som tyder på att här är det en variation på situationen med elefanten.
För det första så sitter gorillan. Elefanten bara finns i rummet. I och med att gorillan sitter är han/hon deltagare i själva mötet, eller? Det står ingenting om någon skamvrå och något annat ställe i ett internationellt mötesrum finns väl inte, om det inte skulle vara i tolkbåsen förstås. Men då stämmer inte bilden. Alltså gorillan sitter med vid mötet.
För det andra så har gorillan temperament eller är orolig om man tyder uttalandet från Icann rätt. Den anonyme säger att "alla gör sitt bästa för att hålla den lugn". Gorillan inte bara sitter med vid mötesbordet den förorsakar ett antal agerande från övriga mötesdeltagare för att den ska vara lugn. Elefanten bara är, det är ingen som bryr sig om att hålla elefanten på gott humör. Alltså kan man dra slutsatsen att det rör sig om två separata uttryck och att elefanten kan fortsätta symbolisera obekväma stora frågor som alla är medvetna om. När det gäller den amerikanska gorillan är det uppenbarligen bara visuellt som den är osynlig.
Konstigt att aporna gör comeback i språket när det gäller styrelserum. Under 80-talets var det en annan apsort som användes för att symbolisera en del män i styrande positioner. Samtidigt var det hundvalpar som fick symbolisera dem som jobbade med aktie- och värdepappershandeln i finansvärlden.
I artikeln beskrivs hur det från början var USA som grundade och styrde över organisationen Icann som kontrollerar Internetadressregistret men att det sedan 2009 finns en rådgivande kommitté med 100 länder representerade. Det är då apan, av arten gorilla, kommer in i språkbilden.
"-USA är den tysta gorillan i rummet. Alla vet att den sitter där. Alla gör sitt bästa för att hålla den lugn, säger en hög chef på Icann.".
Nu är frågan är det ett nytt fenomen eller är det en innovativ person på Icann som själv skapat uttrycket för att beskriva situationen. Det går inte att fråga eftersom personen är anonym. Det finns två saker som tyder på att här är det en variation på situationen med elefanten.
För det första så sitter gorillan. Elefanten bara finns i rummet. I och med att gorillan sitter är han/hon deltagare i själva mötet, eller? Det står ingenting om någon skamvrå och något annat ställe i ett internationellt mötesrum finns väl inte, om det inte skulle vara i tolkbåsen förstås. Men då stämmer inte bilden. Alltså gorillan sitter med vid mötet.
För det andra så har gorillan temperament eller är orolig om man tyder uttalandet från Icann rätt. Den anonyme säger att "alla gör sitt bästa för att hålla den lugn". Gorillan inte bara sitter med vid mötesbordet den förorsakar ett antal agerande från övriga mötesdeltagare för att den ska vara lugn. Elefanten bara är, det är ingen som bryr sig om att hålla elefanten på gott humör. Alltså kan man dra slutsatsen att det rör sig om två separata uttryck och att elefanten kan fortsätta symbolisera obekväma stora frågor som alla är medvetna om. När det gäller den amerikanska gorillan är det uppenbarligen bara visuellt som den är osynlig.
Konstigt att aporna gör comeback i språket när det gäller styrelserum. Under 80-talets var det en annan apsort som användes för att symbolisera en del män i styrande positioner. Samtidigt var det hundvalpar som fick symbolisera dem som jobbade med aktie- och värdepappershandeln i finansvärlden.
Jakobina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)