Anledningen till dessa tankar är julklappsboksläsningen av P.D. James Death comes to Pemberley - en fortsättning på Jane Austens Pride and Prejudice. Mr Darcy finns där, liksom hans fru Elizabeth (född Bennet), Mr Bingley och hans hustru Jane (syster till Elizabeth) o s v. Boken inleds med en resumé, med en psykologiserande förklaring att Elizabeth verkligen medvetet sökte upp Pemberley och Mr Darcy, ni vet scenen där Mr Darcy dyker ner i vallgraven efter sin svettiga ritt från London. Redan där börjar jag slå bakåt. Vi som har läst Austens bok har själva gjort våra tolkningar av Elizabeths och Mr Darcys kärlekshistoria. Den som har sett TV-serien med Colin Firth som en oförglömlig Mr Darcy likaså. Sedan börjar själva deckarhistorien med Austens persongalleri men med P D James nutida penna. Texten är mångordig. Personernas tankar redovisas ständigt. Det är ett modernt sätt att skriva. Och hela mitt läsarjag skriker nej, nej, nej. Jag vill inte läsa Elizabeths tankar. Jag vill se dem avspeglade i konversationen, där orden är så väl avvägda, så väl uttryckta att luften dallrar av känslor och tankar.
För första gången på många år vägrar jag att läsa vidare. För att åstadkomma en fortsättning på en klassiker som gavs ut för 200 år sedan krävs en sådan kvalité, briljans och en hantering av ord och uttryckssätt att det förmodligen är näst intill omöjligt att göra det i bokform i vår tid. Vi pladdrar för mycket. Däremot finns det ett lysande exempel, TV-filmen Lost in Austen, om en Austen frälst kvinna som av en slump hamnar mitt i romanen Stolthet och fördom. Så rolig, så intelligent gjord.
Jakobina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar