Kommer ni ihåg Vattenfestivalen i början på 90-talet då hela centrala Stockholm stängdes av för konserter och ätande utomhus? Att sitta vid långbord på Gustav Adolfs torg med Operahuset på ena sidan och slottet i fonden. Det blev populärt. "Precis som om vi var utomlands" var ett vanligt återkommande omdöme. Dvs. mycket positivt. Sedan dess har resandet utomlands eskalerat till nya orter, nya länder, andra sidor än de tillrättalagda turistiska. Det är inte lika enkelt att sätta likhetstecken mellan positivt och utomlands. Samtidigt har vi själva fått uteserveringar i snart varenda kvarter i städernas centrum.
Frågan är om inte pendeln nu hunnit svänga åt andra hållet. Vad ska vi annars tro om Swedish House Maffia som snabbt sålde ut Madison Square Garden och just fått Ticnets servrar att bryta ihop två dagar i rad. Swedish måste vara bra för varumärket, eller? Att Loreen vann den europeiska melodifestivalen har också fått stoltheten över att vara svensk medborgare att växa och att det dessutom fanns svenskar inblandade i andra länders bidrag har väl inte minskat denna känsla. Samtidigt visar just melodifestivalen upp en splittrad bild. Deltagarna representerar olika nationer, men de själva och deras låtskrivare kan komma från andra länder. Kanske är det ytterligare ett tecken på att nationen är en konstruktion. Duktiga och talangfulla människor har alltid rört sig fritt över gränserna oavsett om de var operasångare, byggare av katedraler eller som nu framgångsrika house music skapare.
Det absurda i nationstillhörigheterna kommer snart att åter visas upp i olympiaden. Hur många nationers invånare kommer inte att applådera medaljer som "nationen" vunnit där idrottaren just fått medborgarskap? Till ursprungsolympiaderna i det gamla Grekland kom de bästa idrottarna. Till London gör de inte det. De som haft "oturen" att födas i ett stort land som t ex USA kan trots toppresultat ändå inte få åka till OS. Hade inte kenyanerna emigrerat, hur många topplöpare hade vi då gått miste om att se? Och hur många från Europa bor inte och tränar på amerikanska college. Det går inte längre att automatiskt hävda att de framgångsrika idrottarna fostrats av sitt fosterland, åtminstone inte under den senaste delen av deras elitsatsning. Ändå är det något visst när nationsflaggan går upp i topp och vinnaren står där rörd till tårar. Då är det inte längre bara en enskild idrottare, då är det en person som bidragit till att skriva landets framgångsrika idrottshistoria. Och därefter är det dags för folkets hyllningar, på Sergels torg, i Kungsträdgården eller som i Loreens fall på Hötorget. Så fram igen med den blågula tröjan, den sammanhållande symbolen för nationen. Heja Sverige!
Jakobina