Ibland beskrivs ett språk som blommigt. I poetiska girlander blommar talarna ut. Målande. Förförande. Men hur mycket blommor finns det egentligen i språket. Är det inte i stället det djuriska som slår igenom? Visserligen kan någon beskrivas som fräsch som en nyponros eller som rosenkindad. När det kommer till själva egenskaperna verkar det i stället vara djuren som används för att illustrera vad vi menar. Modig som ett lejon, envis som en åsna, stolt som en tupp. På den tiden då merparten av befolkningen bodde på landet visste alla precis vad man menade när man sade att någon skrek som en stucken gris. På ledarskapsutbildningar beordras man att välja vilket djur man är. Giraffen står högt i kurs och har till och med fått någon managementinriktning uppkallad efter sig. Giraffen har förståeligt nog överblick över situationen. Sedan tycker jag den har snyggt mönster på sin päls. Själv hamnade jag i ett hörn i sällskap med en annan Sankt Bernhardshund, vi som ville hjälpa våra kollegor när de råkar illa ut - i snöstormen kommer vi ångande med whiskeytunnan runt halsen. Lejon och ugglor är också populära. Men flodhästen som på ytan ser så fridsamma och fryntliga ut ska man akta sig för. Noshörningarna är lättare att tas med.
Ett djur som inte riktigt får den aktning det förtjänar verkar vara elefanten. Uttrycket att vara som en elefant i en porslinsbutik har ju använts länge och hur ofta känner man sig inte som en sådan när man försöker ta sig fram med kassar och portfölj bland glas och porslin. Men har inte elefanten eller snarare den osynliga elefanten blivit mer märkbar den senaste tiden? När det finns en elefant i rummet symboliserar den ett problem som är mycket påtagligt men ingen vill prata om. Förtjänar inte elefanten bättre än så? Detta djur som transporterat så många och som jobbat så hårt på cirkusarna.
Jakobina
Länk till Bengt Oreström samling av diverse djuruttryck