En sund själ, i en sund kropp? Nej, det är väl knappast det som är idealet för närvarande. Däremot att vi ska träna, träna, träna. Vasaloppet? Inte bara en, utan ett hel gäng i bekantskapskretsen. Vansbrosimningen. Jajamen. Tjejruset. Halvmaran. Löpande kommer de på kö runt ön. Tränandet ligger på elitnivån.
Alla ska träna. Inte för att vinna, nödvändigtvis. Framförallt bärs budskapet runt, runt. Den som tränar och går ner i vikt förlänger livet med flera år och behåller hälsan. Förr var det tron på Gud som förutsattes ge oss just det. Runt, runt går budskapet. Till slut har det upprepats så många gånger att det blir en vedertagen sanning. Hur befriande är det då inte att läsa om undersökningen som visar att konditionsträning inte alls är ett universalmedel för alla. Bara en liten del förbättrar sin kondition märkbart, många stannar kvar någonstans på mellannivån och några försämras.
Vår tids människor blir lika omskakade som 1700-talets människor. I vår tid kommer chocken när en elitidrottare eller en flitigt friskvårdande amatör segnar ner och avlider eller får en sjukdom som man enligt budskapet som burits runt skulle kunna motverka med rätt kost och motion. När pesten härjade i Sverige på 1700-talet sades det att det allra bästa skyddet var att ha en stark gudstro. Vilken chock det blev när kyrkans män och familjer drabbades.
Vi har nu levt under period då idrott på en avancerad nivå förespråkats under en lång period. Men nu börjar forskningen också titta närmare på hur träningen verkligen påverkar. Särskilt intressant är konstaterandet att det är elitidrottnarnas intensivpass som orsakar de flesta idrottsskadorna. De blir helt enkelt övertränade. De glömmer att den viktigast delen av träningen är återhämtningen då musklerna byggs upp. Vi halvsoffpotatiser, vi som gått i ide för säsongen läser dessa rapporter med stort intresse. Vi vilar oss i form mot ett längre liv.
Jakobina
fredag 30 november 2012
torsdag 29 november 2012
Den stora parentesen
Den börjar någon gång på slutet av 60-talet. Den då så osynliga parentesen. Då sändes fortfarande tio i topp i radio. Varje lördag var det direktsändning då publiken på plats fick rösta. Surret under omröstningen med mentometerknappar. En ny stad varje lördag. Därmed var hela Sverige med.
Sedan kom åsikterna, attitydförändringarna. Det var fult med listor. Listor var kommersiella. Det var fult med betyg i skolan. De barn från arbetarhem som dittills blivit uppmuntrade av att de trots att deras föräldrar inte hade någon akademisk examen och genom betygen fått veta att de var duktiga, att de hade läshuvud, fick inte längre denna vetskap och uppmuntran. Och så undrar man nu varför det inte är fler från arbetarhem på universiteten. Det var fult att visa sig förmer än andra.
Studentexamen avskaffades. Det blev gymnasiekompetens. Den stora diskussionen på 70-talet var om man i klassen skulle bära studentmössa. I många skolor var studenterna barhuvade. Sedan fanns det en inflytelserik åsikt att endast den som inte hade läst något innan kunde ställa de rätta frågorna. Okunskapen skulle trots denna leda fram till en ny vishet.
Det är fel att påstå att det inte fanns något mode då. Då om någonsin var det kläderna som starkt signalerade tillhörigheten. Arbetarbodarna blev det nya inneställena. Där kunde man köpa murartröjor i breda tvärgående vita och smala röd och blå ränder. Skorna skulle gärna vara rejäla, också de inköpta i arbetarbod. Träskorna stod högt i kurs. Näbbstövlarna och palestinasjalarna kom på 70-talet. Beirutbagar och v-jeans. Kanske var det jeansen som var början till slutet på parentesen. Gul & Blås butik i Birger Jarlspassagen där folk köade för jeans som de var tvingade att lägga sig på golvet för att få på sig. Eller så krängde man på sig andra märkes jeans och ställde sig i duschen med dem på får att få dem att smita åt riktigt tätt runt rumpan.
Så sipprade de gamla attityderna så sakta tillbaka för att nu på 2010-talet ha slagit över kanske så långt det går åt andra hållet. Finns det någon aktivitet som det inte finns någon listning på? Bästa boken, bästa filmen, bästa musiken. Bästa restaurangen, bästa fettisdags bullen, bästa vinet. Bästa amatörbagaren, bästa mästerkocken, bästa talangen. Skillnaden nu jämfört med då är att det inte längre bara handlar om en listning, en omröstning. Nu får var och en; amatörkocken, musikern, den blivande popidolen, höra kritiken rakt framför alla andra. Det kan handla om kärlekskranka män eller kvinnor när bönder eller ensamma mammor söker en partner. Kamerorna söker sig girigt in i ansikten för att registrera varje tår, varje rynkning. Från att tycka att tio i topp-listorna var kränkande har pendeln svängt så långt att det inte längre finns någon privat sfär kvar som ska fredas. Alla människor ska underkastas andra människors bedömningar. De vinner när alla andra slagits ut oavsett om det är klädskapare, bakentusiast, kock eller kärlekskranka kvinnor och män. Vad är det för signal som trummas ut bakom det som synes ske. Det svåraste och värsta hotet mot den enskila människan genom historien har ansetts vara att hamna utanför gemenskapen. Att vara spetälsk. Att vara fredslös.
I början fick Robinson kritik för att det var vuxenmobbning - alla fick ju inte vara med - det var osolidariskt. Sedan börjar acceptansen infinna sig. Det var förmodligen då slutet på parentesen sattes. Och nu, finns det någon gräns? De enda som inte har börjat tävla i tv-sända utslagstävlingar är väl bebisarna?
Sedan kom åsikterna, attitydförändringarna. Det var fult med listor. Listor var kommersiella. Det var fult med betyg i skolan. De barn från arbetarhem som dittills blivit uppmuntrade av att de trots att deras föräldrar inte hade någon akademisk examen och genom betygen fått veta att de var duktiga, att de hade läshuvud, fick inte längre denna vetskap och uppmuntran. Och så undrar man nu varför det inte är fler från arbetarhem på universiteten. Det var fult att visa sig förmer än andra.
Studentexamen avskaffades. Det blev gymnasiekompetens. Den stora diskussionen på 70-talet var om man i klassen skulle bära studentmössa. I många skolor var studenterna barhuvade. Sedan fanns det en inflytelserik åsikt att endast den som inte hade läst något innan kunde ställa de rätta frågorna. Okunskapen skulle trots denna leda fram till en ny vishet.
Det är fel att påstå att det inte fanns något mode då. Då om någonsin var det kläderna som starkt signalerade tillhörigheten. Arbetarbodarna blev det nya inneställena. Där kunde man köpa murartröjor i breda tvärgående vita och smala röd och blå ränder. Skorna skulle gärna vara rejäla, också de inköpta i arbetarbod. Träskorna stod högt i kurs. Näbbstövlarna och palestinasjalarna kom på 70-talet. Beirutbagar och v-jeans. Kanske var det jeansen som var början till slutet på parentesen. Gul & Blås butik i Birger Jarlspassagen där folk köade för jeans som de var tvingade att lägga sig på golvet för att få på sig. Eller så krängde man på sig andra märkes jeans och ställde sig i duschen med dem på får att få dem att smita åt riktigt tätt runt rumpan.
Så sipprade de gamla attityderna så sakta tillbaka för att nu på 2010-talet ha slagit över kanske så långt det går åt andra hållet. Finns det någon aktivitet som det inte finns någon listning på? Bästa boken, bästa filmen, bästa musiken. Bästa restaurangen, bästa fettisdags bullen, bästa vinet. Bästa amatörbagaren, bästa mästerkocken, bästa talangen. Skillnaden nu jämfört med då är att det inte längre bara handlar om en listning, en omröstning. Nu får var och en; amatörkocken, musikern, den blivande popidolen, höra kritiken rakt framför alla andra. Det kan handla om kärlekskranka män eller kvinnor när bönder eller ensamma mammor söker en partner. Kamerorna söker sig girigt in i ansikten för att registrera varje tår, varje rynkning. Från att tycka att tio i topp-listorna var kränkande har pendeln svängt så långt att det inte längre finns någon privat sfär kvar som ska fredas. Alla människor ska underkastas andra människors bedömningar. De vinner när alla andra slagits ut oavsett om det är klädskapare, bakentusiast, kock eller kärlekskranka kvinnor och män. Vad är det för signal som trummas ut bakom det som synes ske. Det svåraste och värsta hotet mot den enskila människan genom historien har ansetts vara att hamna utanför gemenskapen. Att vara spetälsk. Att vara fredslös.
I början fick Robinson kritik för att det var vuxenmobbning - alla fick ju inte vara med - det var osolidariskt. Sedan börjar acceptansen infinna sig. Det var förmodligen då slutet på parentesen sattes. Och nu, finns det någon gräns? De enda som inte har börjat tävla i tv-sända utslagstävlingar är väl bebisarna?
Jakobina
måndag 26 november 2012
Fördomar har vi allihopa
Lyssnar en morgon på en ung kvinna som berättar hur hon känner sig diskriminerad. På reporterns uppmaning börjar hon ge exempel. Hon berättar hur hon känner sig extra iakttagen när hon går in i en affär. Expediten följer henne runt och plockar med kläderna. Hon berättar hur hon alltid blir stoppad när hon går genom passkontrollen. Men sedan kommer hon in på sina egna kommenterar, att hon till sin väninna fällt en kommentar om hur lustigt det var att se en asiat som snusar.
Det är bara att konstatera att fördomar och förutfattade meningar om människor i eller utanför vår egen sfär finns och kan få stora konsekvenser för enskilda människors livssituation. Hur svårt är det inte att som vuxen flytta till en annan ort (om man inte har hund eller barn eller själv är student). Då och då hör man talas om denna ovilja att acceptera inflyttade. Tyckte att det var uppseendeväckande när jag hörde talas om ett par som efter 15 år fortfarande betraktades som de nyinflyttade av de övriga byborna. Att just den byn för ett antal år sedan blev rikskänd för hur delar av byn levde är intressant mot bakgrund av oviljan att släppa in de nya. Vad är det inte som kan uppstå i ett sådant vakuum? Och så häromdagen hörde jag talas om ett par som flyttade till en glestbefolkad kulturbygd i mellansverige för 40 år sedan. De kallas fortfarande för de nyinflyttade. Samtliga "flyttare" har varit svenskfödda, utan sociala problem. Ändå har det varit svårt att bli accepterade och insläppta i gemenskapen. Man skulle kunna tala om en nationell xenofobi. Eller är det verkligen en rädsla för det främmande, det okända? Kan det i stället vara så att folk är för bekväma för att vilja lära känna nya människor? Orken räcker till grannar, familj, barndomsvänner och ev. några vänner och arbetskamrater från vuxentillvaron. Har man dessutom något fritidsintresse med åtagande kan det helt enkelt vara så att varken tid eller ork räcker till. Det är inte lätt med integration.
Så lyssnar jag vidare på den unga kvinnan i morgonsoffan. Och så slås jag av en tanke. Varför är det just hon som sitter där? Varför inte någon vietnames, kines, indier, chilenare, belgare, ungrare? Varför är det alltid de svarta som blir inbjudna för att prata om hur det är att vara invandrare? Håller TV-redaktionerna att mer eller mindre omedvetet skapa en stereotyp för hur en invandrare ska se ut.? Och är det säkert att expediteten följde efter den unga kvinnan på grund av hennes hudfärg? För min del tycker jag det är allt oftare att jag har en expedit i hasorna när jag går runt i butikerna. Kan det vara så att expediterna måste vara mer på nu än för några år sedan? Eller är det så att jag ser ut som en som kan snatta ett eller annat plagg? Vad som styr människors förutfattade meningar och fördomar är ofta grumligt, men detsamma kan också sägas om de förutfattade meningarna/fördomarna om fördomarna.
Det är bara att konstatera att fördomar och förutfattade meningar om människor i eller utanför vår egen sfär finns och kan få stora konsekvenser för enskilda människors livssituation. Hur svårt är det inte att som vuxen flytta till en annan ort (om man inte har hund eller barn eller själv är student). Då och då hör man talas om denna ovilja att acceptera inflyttade. Tyckte att det var uppseendeväckande när jag hörde talas om ett par som efter 15 år fortfarande betraktades som de nyinflyttade av de övriga byborna. Att just den byn för ett antal år sedan blev rikskänd för hur delar av byn levde är intressant mot bakgrund av oviljan att släppa in de nya. Vad är det inte som kan uppstå i ett sådant vakuum? Och så häromdagen hörde jag talas om ett par som flyttade till en glestbefolkad kulturbygd i mellansverige för 40 år sedan. De kallas fortfarande för de nyinflyttade. Samtliga "flyttare" har varit svenskfödda, utan sociala problem. Ändå har det varit svårt att bli accepterade och insläppta i gemenskapen. Man skulle kunna tala om en nationell xenofobi. Eller är det verkligen en rädsla för det främmande, det okända? Kan det i stället vara så att folk är för bekväma för att vilja lära känna nya människor? Orken räcker till grannar, familj, barndomsvänner och ev. några vänner och arbetskamrater från vuxentillvaron. Har man dessutom något fritidsintresse med åtagande kan det helt enkelt vara så att varken tid eller ork räcker till. Det är inte lätt med integration.
Så lyssnar jag vidare på den unga kvinnan i morgonsoffan. Och så slås jag av en tanke. Varför är det just hon som sitter där? Varför inte någon vietnames, kines, indier, chilenare, belgare, ungrare? Varför är det alltid de svarta som blir inbjudna för att prata om hur det är att vara invandrare? Håller TV-redaktionerna att mer eller mindre omedvetet skapa en stereotyp för hur en invandrare ska se ut.? Och är det säkert att expediteten följde efter den unga kvinnan på grund av hennes hudfärg? För min del tycker jag det är allt oftare att jag har en expedit i hasorna när jag går runt i butikerna. Kan det vara så att expediterna måste vara mer på nu än för några år sedan? Eller är det så att jag ser ut som en som kan snatta ett eller annat plagg? Vad som styr människors förutfattade meningar och fördomar är ofta grumligt, men detsamma kan också sägas om de förutfattade meningarna/fördomarna om fördomarna.
Jakobina
måndag 5 november 2012
Brad Pitt 2012 års Monroe
Chanel nr 5? Vad tänker du på då? Marilyn Monroe? Hon som en gång sade att det enda hon hade på sig när hon sov var parfymen Chanel 5.
Sexig. En parfym förknippad med kvinnor som ville vara sexiga och klassiska på en och samma gång.
Nu är det höst. Året är 2012. Från den blanka damsidan på den stora damtidningen blickar han på mig, som en modern, åldrande Jesusfigur - Brad Pitt. Denna undersköna man som slog alla kvinnor med häpnad i reklamfilmen som ledde till rollen i roadmovien Thelma and Louise 1991. Så snygg han var då. Det har gått mer än 20 år. Tidningens närgångna visar flera tvärgående linjer i pannan. Påsarna under ögonen vittnar om åldern - eller många sömnlösa nätter. Förmodligen både och. Det som är mest förvånande är att han inte utstrålar någonting av det som brukar förekomma i reklamfoton. Ingen energi. Ingen glädje. Ingen åtrå. Han ser - trött ut, sorgsen, desillusionerad. Nästan som om han blivit så sårad så att livslusten tagit slut.
Så flyttar jag blicken till texten och sedan till bilden av parfymen och sedan tillbaka till texten igen. "Inevitable". Varför står det så? Är det för att illustrera att åldrandet är oundvikligt, så att till och med en en gång underskön yngling drabbas? Eller är det faktum att Brad Pitt fortsätter förkomma i nästan varje nummer av skvallertidningarna år ut och år in? Men vad har han med Chanel nr 5 att göra? Använder han den själv? Eller innebär ett köp av parfymen Chanel nr 5 att det är oundvikligt att man ska stöta ihop med Brad Pitt? Kanske är det han tänker på, alla dessa kvinnor som bär Chanel nr 5 och som nu kommer stöta ihop med honom. Han ser redan uttröttad, uppgiven ut.
Vem vet, kanske är det faktum att Brad Pitt lanserar en typisk kvinnoparfym ett grepp för att få fart på diskussionen på hashtagen #CHANELN5? Samtidigt är det intressant att parfymföretaget valt en man som passerat 50-års strecket. Är det någon som kom ihåg diskussionen när kosmetikaföretaget Lancôme 1996 slängde ut Isabella Rosselini, då ansedd som en av världens vackraste kvinnor? Isabella hade just fyllt 40 år och ansågs vara för gammal för att göra reklam för Lancômes parfym och smink.
Sexig. En parfym förknippad med kvinnor som ville vara sexiga och klassiska på en och samma gång.
Nu är det höst. Året är 2012. Från den blanka damsidan på den stora damtidningen blickar han på mig, som en modern, åldrande Jesusfigur - Brad Pitt. Denna undersköna man som slog alla kvinnor med häpnad i reklamfilmen som ledde till rollen i roadmovien Thelma and Louise 1991. Så snygg han var då. Det har gått mer än 20 år. Tidningens närgångna visar flera tvärgående linjer i pannan. Påsarna under ögonen vittnar om åldern - eller många sömnlösa nätter. Förmodligen både och. Det som är mest förvånande är att han inte utstrålar någonting av det som brukar förekomma i reklamfoton. Ingen energi. Ingen glädje. Ingen åtrå. Han ser - trött ut, sorgsen, desillusionerad. Nästan som om han blivit så sårad så att livslusten tagit slut.
Så flyttar jag blicken till texten och sedan till bilden av parfymen och sedan tillbaka till texten igen. "Inevitable". Varför står det så? Är det för att illustrera att åldrandet är oundvikligt, så att till och med en en gång underskön yngling drabbas? Eller är det faktum att Brad Pitt fortsätter förkomma i nästan varje nummer av skvallertidningarna år ut och år in? Men vad har han med Chanel nr 5 att göra? Använder han den själv? Eller innebär ett köp av parfymen Chanel nr 5 att det är oundvikligt att man ska stöta ihop med Brad Pitt? Kanske är det han tänker på, alla dessa kvinnor som bär Chanel nr 5 och som nu kommer stöta ihop med honom. Han ser redan uttröttad, uppgiven ut.
Vem vet, kanske är det faktum att Brad Pitt lanserar en typisk kvinnoparfym ett grepp för att få fart på diskussionen på hashtagen #CHANELN5? Samtidigt är det intressant att parfymföretaget valt en man som passerat 50-års strecket. Är det någon som kom ihåg diskussionen när kosmetikaföretaget Lancôme 1996 slängde ut Isabella Rosselini, då ansedd som en av världens vackraste kvinnor? Isabella hade just fyllt 40 år och ansågs vara för gammal för att göra reklam för Lancômes parfym och smink.
Jakobina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)