En sund själ, i en sund kropp? Nej, det är väl knappast det som är idealet för närvarande. Däremot att vi ska träna, träna, träna. Vasaloppet? Inte bara en, utan ett hel gäng i bekantskapskretsen. Vansbrosimningen. Jajamen. Tjejruset. Halvmaran. Löpande kommer de på kö runt ön. Tränandet ligger på elitnivån.
Alla ska träna. Inte för att vinna, nödvändigtvis. Framförallt bärs budskapet runt, runt. Den som tränar och går ner i vikt förlänger livet med flera år och behåller hälsan. Förr var det tron på Gud som förutsattes ge oss just det. Runt, runt går budskapet. Till slut har det upprepats så många gånger att det blir en vedertagen sanning. Hur befriande är det då inte att läsa om undersökningen som visar att konditionsträning inte alls är ett universalmedel för alla. Bara en liten del förbättrar sin kondition märkbart, många stannar kvar någonstans på mellannivån och några försämras.
Vår tids människor blir lika omskakade som 1700-talets människor. I vår tid kommer chocken när en elitidrottare eller en flitigt friskvårdande amatör segnar ner och avlider eller får en sjukdom som man enligt budskapet som burits runt skulle kunna motverka med rätt kost och motion. När pesten härjade i Sverige på 1700-talet sades det att det allra bästa skyddet var att ha en stark gudstro. Vilken chock det blev när kyrkans män och familjer drabbades.
Vi har nu levt under period då idrott på en avancerad nivå förespråkats under en lång period. Men nu börjar forskningen också titta närmare på hur träningen verkligen påverkar. Särskilt intressant är konstaterandet att det är elitidrottnarnas intensivpass som orsakar de flesta idrottsskadorna. De blir helt enkelt övertränade. De glömmer att den viktigast delen av träningen är återhämtningen då musklerna byggs upp. Vi halvsoffpotatiser, vi som gått i ide för säsongen läser dessa rapporter med stort intresse. Vi vilar oss i form mot ett längre liv.
Jakobina
fredag 30 november 2012
torsdag 29 november 2012
Den stora parentesen
Den börjar någon gång på slutet av 60-talet. Den då så osynliga parentesen. Då sändes fortfarande tio i topp i radio. Varje lördag var det direktsändning då publiken på plats fick rösta. Surret under omröstningen med mentometerknappar. En ny stad varje lördag. Därmed var hela Sverige med.
Sedan kom åsikterna, attitydförändringarna. Det var fult med listor. Listor var kommersiella. Det var fult med betyg i skolan. De barn från arbetarhem som dittills blivit uppmuntrade av att de trots att deras föräldrar inte hade någon akademisk examen och genom betygen fått veta att de var duktiga, att de hade läshuvud, fick inte längre denna vetskap och uppmuntran. Och så undrar man nu varför det inte är fler från arbetarhem på universiteten. Det var fult att visa sig förmer än andra.
Studentexamen avskaffades. Det blev gymnasiekompetens. Den stora diskussionen på 70-talet var om man i klassen skulle bära studentmössa. I många skolor var studenterna barhuvade. Sedan fanns det en inflytelserik åsikt att endast den som inte hade läst något innan kunde ställa de rätta frågorna. Okunskapen skulle trots denna leda fram till en ny vishet.
Det är fel att påstå att det inte fanns något mode då. Då om någonsin var det kläderna som starkt signalerade tillhörigheten. Arbetarbodarna blev det nya inneställena. Där kunde man köpa murartröjor i breda tvärgående vita och smala röd och blå ränder. Skorna skulle gärna vara rejäla, också de inköpta i arbetarbod. Träskorna stod högt i kurs. Näbbstövlarna och palestinasjalarna kom på 70-talet. Beirutbagar och v-jeans. Kanske var det jeansen som var början till slutet på parentesen. Gul & Blås butik i Birger Jarlspassagen där folk köade för jeans som de var tvingade att lägga sig på golvet för att få på sig. Eller så krängde man på sig andra märkes jeans och ställde sig i duschen med dem på får att få dem att smita åt riktigt tätt runt rumpan.
Så sipprade de gamla attityderna så sakta tillbaka för att nu på 2010-talet ha slagit över kanske så långt det går åt andra hållet. Finns det någon aktivitet som det inte finns någon listning på? Bästa boken, bästa filmen, bästa musiken. Bästa restaurangen, bästa fettisdags bullen, bästa vinet. Bästa amatörbagaren, bästa mästerkocken, bästa talangen. Skillnaden nu jämfört med då är att det inte längre bara handlar om en listning, en omröstning. Nu får var och en; amatörkocken, musikern, den blivande popidolen, höra kritiken rakt framför alla andra. Det kan handla om kärlekskranka män eller kvinnor när bönder eller ensamma mammor söker en partner. Kamerorna söker sig girigt in i ansikten för att registrera varje tår, varje rynkning. Från att tycka att tio i topp-listorna var kränkande har pendeln svängt så långt att det inte längre finns någon privat sfär kvar som ska fredas. Alla människor ska underkastas andra människors bedömningar. De vinner när alla andra slagits ut oavsett om det är klädskapare, bakentusiast, kock eller kärlekskranka kvinnor och män. Vad är det för signal som trummas ut bakom det som synes ske. Det svåraste och värsta hotet mot den enskila människan genom historien har ansetts vara att hamna utanför gemenskapen. Att vara spetälsk. Att vara fredslös.
I början fick Robinson kritik för att det var vuxenmobbning - alla fick ju inte vara med - det var osolidariskt. Sedan börjar acceptansen infinna sig. Det var förmodligen då slutet på parentesen sattes. Och nu, finns det någon gräns? De enda som inte har börjat tävla i tv-sända utslagstävlingar är väl bebisarna?
Sedan kom åsikterna, attitydförändringarna. Det var fult med listor. Listor var kommersiella. Det var fult med betyg i skolan. De barn från arbetarhem som dittills blivit uppmuntrade av att de trots att deras föräldrar inte hade någon akademisk examen och genom betygen fått veta att de var duktiga, att de hade läshuvud, fick inte längre denna vetskap och uppmuntran. Och så undrar man nu varför det inte är fler från arbetarhem på universiteten. Det var fult att visa sig förmer än andra.
Studentexamen avskaffades. Det blev gymnasiekompetens. Den stora diskussionen på 70-talet var om man i klassen skulle bära studentmössa. I många skolor var studenterna barhuvade. Sedan fanns det en inflytelserik åsikt att endast den som inte hade läst något innan kunde ställa de rätta frågorna. Okunskapen skulle trots denna leda fram till en ny vishet.
Det är fel att påstå att det inte fanns något mode då. Då om någonsin var det kläderna som starkt signalerade tillhörigheten. Arbetarbodarna blev det nya inneställena. Där kunde man köpa murartröjor i breda tvärgående vita och smala röd och blå ränder. Skorna skulle gärna vara rejäla, också de inköpta i arbetarbod. Träskorna stod högt i kurs. Näbbstövlarna och palestinasjalarna kom på 70-talet. Beirutbagar och v-jeans. Kanske var det jeansen som var början till slutet på parentesen. Gul & Blås butik i Birger Jarlspassagen där folk köade för jeans som de var tvingade att lägga sig på golvet för att få på sig. Eller så krängde man på sig andra märkes jeans och ställde sig i duschen med dem på får att få dem att smita åt riktigt tätt runt rumpan.
Så sipprade de gamla attityderna så sakta tillbaka för att nu på 2010-talet ha slagit över kanske så långt det går åt andra hållet. Finns det någon aktivitet som det inte finns någon listning på? Bästa boken, bästa filmen, bästa musiken. Bästa restaurangen, bästa fettisdags bullen, bästa vinet. Bästa amatörbagaren, bästa mästerkocken, bästa talangen. Skillnaden nu jämfört med då är att det inte längre bara handlar om en listning, en omröstning. Nu får var och en; amatörkocken, musikern, den blivande popidolen, höra kritiken rakt framför alla andra. Det kan handla om kärlekskranka män eller kvinnor när bönder eller ensamma mammor söker en partner. Kamerorna söker sig girigt in i ansikten för att registrera varje tår, varje rynkning. Från att tycka att tio i topp-listorna var kränkande har pendeln svängt så långt att det inte längre finns någon privat sfär kvar som ska fredas. Alla människor ska underkastas andra människors bedömningar. De vinner när alla andra slagits ut oavsett om det är klädskapare, bakentusiast, kock eller kärlekskranka kvinnor och män. Vad är det för signal som trummas ut bakom det som synes ske. Det svåraste och värsta hotet mot den enskila människan genom historien har ansetts vara att hamna utanför gemenskapen. Att vara spetälsk. Att vara fredslös.
I början fick Robinson kritik för att det var vuxenmobbning - alla fick ju inte vara med - det var osolidariskt. Sedan börjar acceptansen infinna sig. Det var förmodligen då slutet på parentesen sattes. Och nu, finns det någon gräns? De enda som inte har börjat tävla i tv-sända utslagstävlingar är väl bebisarna?
Jakobina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)