Anledningen till denna fundering beror på korna. Jag saknade dem. Förr såg man de svartvita kossorna överallt i Skåne. Nu är de betydligt färre och ofta beiga. Ett tag trodde jag att de svartvita numera bara var fotomodeller som används i TV-reklam för någon mejeriprodukt. Men så såg jag ett helt gäng svartvita kor uppe på Hallandsåsen, så de finns.
Men hur många barn har sett en ko i verkliga livet, sett hur den mjölkas, betar och hört hur den råmar? I skolan verkar dock korna fortfarande stå högt upp på måste listan. Att veta hur man stavar till ordet ko och läsa det är bland det första som barnen får lära sig. Varför då? Förr var det naturligt. Alla hade kor, katt, hund, kanske till och med får och grisar och åtminstone höns. Hade man inte dessa djur själv fanns det alltid någon släkting som fortfarande bedrev lantbruk och hade djur. Ordet ko, katt, häst var välbekanta och därför lätta att ta till sig för dem som just skulle börja läsa. Men i våra dagar? Är det inte dags att ta upp ord som är lika nära och naturliga för dagens barn som kon var för två-tre generationer sedan? Vad skulle det i så fall vara? Villa, bil, dator? Gärna korta ord. Bostadsrätt och tunnelbana är för långt. Samtidigt ska vi kanske inte tro att vi lever i en alltför civiliserad värld. Djurvärlden pockar på uppmärksamhet även inne i storstäderna. Även ett stadsbarn kan stöta ihop med en räv, en grävling, ett rådjur. Till och med bävern har börjat flytta in till Stockholms centrum. Och djur är ju alltid populära bland barn. Så visan Björnen sover... som var en populär barnvisa när jag var liten är kanske rena superhiten nu. För att inte tala om Mors lille Olle som stöter på en björn när han är ute och plockar blåbär. Eller Rödluvan som stöter på en varg. Och från Storbritannien rapporteras det att det nu är superinne att ha egna höns. Alltså, det går kanske inte bara att förkasta alla de ord som skolbarnen på 1900-talet fick lära sig först av allt. Men jag undrar fortfarande om barnen vet vad en ko är.
Jakobina