Simma lugnt

Sarah har just dängt handen i kaklet. Guldet som alla snackade om i veckor fanns inte där att hämta. Inte heller silver- eller bronsmedaljen. Att det inte skulle bli lätt framgick ju redan i semifinalen. Bara fjärde tid och långt efter den bästa tiden. Ändå fortsatte snacket om guld, Sveriges första guldmedalj...
Så stod hon där, Sarah, hulkande framför TV-kamerorna. Helt plötsligt förstod alla att det är det här det handlar om. Människor som brinner för sin idrott, som satsar och som blir grymt besvikna när det inte funkar. Det blev inte längre något snack om Sverige utan om Sarah. Vi, Sverige, vinner. När pallplatsen uteblir är det Sarah som missat. Så ensam, så ensam.

Att prestera på topp under några minuter en specifik dag det är naturligtvis svårt, moderna träningsmetoder, rätt kost och uppladdningsläger i olika delar av världen till trots. Att pekas ut som Sveriges stora guldhopp skulle naturligtvis kunna fungera som en sporre men kan väl minst lika ofta bli en kvarnsten. Frågan är om det går att ta en OS-medalj med en sådan massiv förhandstipning. Är det inte så att många av Sveriges guldmedaljörer funnits i sporter som bedrivits långt bort ifrån TV-kamerornas intensiva bevakningar? Nu verkar fältryttarna och skeetskyttarna hålla sig väl framme i sina tävlingar i OS. Utan de ständiga spekulationerna om guldmedaljer har de kunnat ladda upp med folk runt om som kan och är intresserade av just deras sport, som inte bara tittar för att de tävlande förväntas hämta hem någon given medalj. Kommer ni ihåg Magnus Pettersson, silvermedaljör i bågskytte i Atlanta 1996? Eller Pia Hansens guld i dubbeltrapp i Sydney år 2000? Kanotisterna hör inte heller till de hårdbevakade. Ändå är det de som tagit hem medaljerna. Längre tillbaka var fäktningen en sport där svenskar tog sig fram till prispallen.Den enda gången som favoritskapet höll var väl i Aten då Stefan Holm, Christian Olsson och Carolina Klüft tog var sitt guld. Helt osannolikt.

Kommentatorn i simningstävlingarna konstaterade just att Frankrike tagit hem fler medaljer än USA.  Sedan simmade USA in ytterligare några. Men ändå. Frankrike hade fler medaljer än USA. Kinas representanter är duktiga men inte fullt så dominerande överlägsna som för några år sedan. Australiensarna har som alltid duktiga simmare, men inte ens de kan ta några medaljer för givna. Kanske börjar vi komma in i en ny fas där det kommer att bli idrottarnas prestationer som räknas före vilket land de råkar vara födda i. Det finns inte längre några komparativa fördelar. En lett kan simma lika snabbt eller snabbare än en svensk. En f d amerikansk supersimmare är inte längre lika dominerande. Det är nya tider. Japanerna står på i bassängen. Ingen är given vinnare. Ingen nation kan i förväg räkna med att vinna. Visst är det mycket mer spännande.

Jakobina

Hej Gunilla! Hej!

Så var det så åter dags med ett olympiskt spel. Men trots fredsduvesymboler innebär en Olympiad  inte längre som på grekernas tid, att alla fientligheter och krig tar vapenvila. Britterna hade smakligt nog tonat ner fredsduvebiten i sin invigning.

Tänk om vi i Sverige hade fått OS:et i år. Då skulle vi haft avspärrningar vid Hammarbyhamnen där de aktiva skulle bo. Och vid skidbacken skulle Victoriastadion legat. Nu blev den ändå kvar i minnet i och med att Lisa Marklund i sin debutbok Sprängaren lät handlingen kretsa kring OS och slutscenen utspelas i kulvertarna på Victoriastadion. Undra hur vi hade valt att framställa oss? Britterna hade tagit hjälp av en Oscarbelönad regissör. Skulle vi vänt oss till Lasse Hallström? Eller någon av de anonyma, men mycket kunniga, trickfilmarna som också blivit nominerade till en Oscarsstatyett? Knätofsarna och ABBA skulle väl med säkerhet funnits med. Telefon, kylskåp och dynamiten. Naturen. Jadå, det finns mycket. Men historieperformance på över en timme som britterna dessutom drog över. Börjar det inte gå lite långt i tyngdförskjutningen mot nationen bort från idrotten och de aktiva. Med så många nationer som tävlar, nu var det 204 som vandrade in  (Sverige kom som nummer 177) tar  det tid. Förr, på 1980-talet var historiepassen en 20-30 minuter. Jag längtar tillbaka till den tiden. För hur mycket en värdnation än försöker undvika det så är det svårt att inte förhärliga eller förhäva sig själv när historien återberättas.

Så var det då inmarschen. Varje nation vinkade upp mot sitt lands representant, Medvedev för Ryssland, drottning Sofia av Spanien. Hela den brittiska kungafamiljen fanns på plats. De övriga kungahusen i Europa verkade ha satsat på den kommande generationen - kronprinsarna. Alla vinkade de och log. Alla verkade vara på plats och ha roligt. Michele Obama också. Så var det då dags för nation nummer 177. På läktaren reste sig Gunilla Lindberg, Sveriges IOK-ledamot och generalsekretare i Sveriges olympiska kommitté. Hon vinkade vant och värdigt för hon har vanan innan. Sveriges kungligheter har inte suttit med på invigningarna under det här decenniet. Det är till Gunilla som de aktiva vinkar. Hej Gunilla, hej.

Mina utländska vänner brukar bli förvånade när de får reda på att vi har ett kungahus.

Jakobina