En sund själ, i en sund kropp? Nej, det är väl knappast det som är idealet för närvarande. Däremot att vi ska träna, träna, träna. Vasaloppet? Inte bara en, utan ett hel gäng i bekantskapskretsen. Vansbrosimningen. Jajamen. Tjejruset. Halvmaran. Löpande kommer de på kö runt ön. Tränandet ligger på elitnivån.
Alla ska träna. Inte för att vinna, nödvändigtvis. Framförallt bärs budskapet runt, runt. Den som tränar och går ner i vikt förlänger livet med flera år och behåller hälsan. Förr var det tron på Gud som förutsattes ge oss just det. Runt, runt går budskapet. Till slut har det upprepats så många gånger att det blir en vedertagen sanning. Hur befriande är det då inte att läsa om undersökningen som visar att konditionsträning inte alls är ett universalmedel för alla. Bara en liten del förbättrar sin kondition märkbart, många stannar kvar någonstans på mellannivån och några försämras.
Vår tids människor blir lika omskakade som 1700-talets människor. I vår tid kommer chocken när en elitidrottare eller en flitigt friskvårdande amatör segnar ner och avlider eller får en sjukdom som man enligt budskapet som burits runt skulle kunna motverka med rätt kost och motion. När pesten härjade i Sverige på 1700-talet sades det att det allra bästa skyddet var att ha en stark gudstro. Vilken chock det blev när kyrkans män och familjer drabbades.
Vi har nu levt under period då idrott på en avancerad nivå förespråkats under en lång period. Men nu börjar forskningen också titta närmare på hur träningen verkligen påverkar. Särskilt intressant är konstaterandet att det är elitidrottnarnas intensivpass som orsakar de flesta idrottsskadorna. De blir helt enkelt övertränade. De glömmer att den viktigast delen av träningen är återhämtningen då musklerna byggs upp. Vi halvsoffpotatiser, vi som gått i ide för säsongen läser dessa rapporter med stort intresse. Vi vilar oss i form mot ett längre liv.
Jakobina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar