Du nya sköna värld

Musiken dunkar. Kroppen rör sig. Min kropp. Min kompis kropp. Min killes. De som står framför, bakom, vid sidan. Långt därframme höjer de tre männen armarna. Vi höjer våra. Musiken dunkar, pulserar. Vi, en del av den stora, stora massan följer den. Några timmar efter Swedish House Maffias kväll i Friends arena går vi fortfarande omkring leende. Vi har varit med om en total lyckoorgasm.

Så går några dagar, några veckor. Kroppen har slutat ha ett eget liv, slutat röra sig i pumpande rörelser. Och så kommer tankarna. Det finns något välbekant över upplevelsen. Så slår det mig - Aldous Huxleys Du nya sköna värld. I början av boken är människorna på ett möte där de får ett masspsykotiskt lyckorus.

Så går ytterligare några veckor. Så hör jag helikoptern hovra, varje kväll. Sedan flera gånger om dagen och då kommer åter parallellen till Huxleys roman där helikoptrarna bevakar invånarna. När jag första gången läste hans bok fick jag ta sats, jag tyckte tillvaron  han beskrev verkade så skrämmande. En tillvaro där jakten på perfektion och lycka hade tagit över. Där människor inte längre var gravida, fostren odlades i provrör.  I jakten på perfektion hade alla egensinnigheter suddats ut. Alla kom lyckorusiga ut från upplevelsemötet och kunde därmed lättare acceptera att samhällets kontroll över dem och de ständiga patrullerande helikoptrarna begränsa deras fysiska och psykiska rörelser. Då på 1930-talet var den en otänkbar värld, likaså på 1970-talet när jag läste den första gången. Hur långt ifrån Huxleys värld är vi idag? I kväll hovrar helikoptrarna igen.

                                                                                                                                                  Jakobina

Mordet på Mr Darcy och Elizabeth

Det finns en klåfingrighet i vår tid. Är det något som är bra så räcker inte det. Helst ska succén upprepas. Hajen, blir Hajen 1, Hajen 2, Hajen 3. Steven Spielberg kan inte hålla sig borta från att vara inne och peta i sina Star Wars filmer. Nu lär Dark Vader skrika Oh, no när han dör. Hur bra är det? Det är ungefär som om Da Vinci helt plötsligt skulle fått för sig att bättra på Mona Lisas leende ett antal år efteråt. Det nymålade kan aldrig få exakt samma färgnyans som den som en gång målades.

Anledningen till dessa tankar är julklappsboksläsningen av P.D. James Death comes to Pemberley - en fortsättning på Jane Austens Pride and Prejudice. Mr Darcy finns där, liksom hans fru Elizabeth (född Bennet), Mr Bingley och hans hustru Jane (syster till Elizabeth) o s v. Boken inleds med en resumé, med en psykologiserande förklaring att Elizabeth verkligen medvetet sökte upp Pemberley och Mr Darcy, ni vet scenen där Mr Darcy dyker  ner i vallgraven efter sin svettiga ritt från London. Redan där börjar jag slå bakåt. Vi som har läst Austens bok har själva gjort våra tolkningar av Elizabeths och Mr Darcys kärlekshistoria. Den som har sett TV-serien med Colin Firth som en oförglömlig Mr Darcy likaså. Sedan börjar själva deckarhistorien med Austens persongalleri men med P D James nutida penna. Texten är mångordig. Personernas tankar redovisas ständigt. Det är ett modernt sätt att skriva. Och hela mitt läsarjag skriker nej, nej, nej. Jag vill inte läsa Elizabeths tankar. Jag vill se dem avspeglade i konversationen, där orden är så väl avvägda, så väl uttryckta att luften dallrar av känslor och tankar.

För första gången på många år vägrar jag att läsa vidare. För att åstadkomma en fortsättning på en klassiker som gavs ut för 200 år sedan krävs en sådan kvalité, briljans och en hantering av ord och uttryckssätt att det förmodligen är näst intill omöjligt att göra det i bokform i vår tid. Vi pladdrar för mycket. Däremot finns det ett lysande exempel, TV-filmen Lost in Austen, om en Austen frälst kvinna som av en slump hamnar mitt i romanen Stolthet och fördom. Så rolig, så intelligent gjord.

                                                                         Jakobina