Sexbomber och plattformar

"Sexbomb, sexbomb. She's a sexbomb." Tom Jones vickar på höfterna, tar några danssteg och låter sin läppar formulera orden. Hans röst är välljudande, nästan djuriskt halvbrölande. Men det som räddar låten till ett liv också i våra dagar är hans ironiska blinkning till oss. Han är inte den första som blinkar till oss. Lägg märke till blinkningarna i James Bond filmerna där Roger Moore blinkade allt mer menande mot oss ju äldre han blev och ju mer emanciperade verklighetens kvinnor blev.

Annat var det på 50-talet där välpumpade kvinnor kunde bli pinuppor, jumperflickor eller skådespelare. Där kvinnors sexualitet vibrerade på duken, åtminstone som de manliga regissörerna valde att framställa den. Marilyn Monroe stående bredbent över ett luftschackt som gör att kjolen blåser upp och svalkar henne i den heta, heta sommarkvällen. Rita Hayworth som en strippande Gilda där hon långsamt tog  av sig de långa handskarna medan hon ålande framförde ett sångnummer. Pinuppor var namnet på utvikningsflickorna som sattes upp på skåp och anslagstavlor som tidigare varit otänkbart att göra på ett öppet sätt på arbetsplatserna. Och för att beskriva en riktigt attraktiv kvinna användes ordet bombnedslag. Det skulle ses som en komplimang, men om man tänker på den bokstavliga innebörden så skulle ett bombnedslag egentligen innebära en fullständig förödelse. Att den tvådelade baddräkten döptes efter Bikini, en av öarna där man hade testat atombomber, är inne på samma tema som bombnedslag.

För egen del tycker jag bättre om  uttryck som bomber och granater som Kapten Haddock använder när han är riktigt förbannad. Bomber kan aldrig vara positiva i något sammanhang.

Men så kom då oljekrisen i början på 70-talet och det blev lönsamt också för Storbritannien och Norge att leta olja i havsdjupen. Och språket anpassade sig. Helt plötsligt så talades det om plattformer och att saker var i pipeline. Oljan fortsätter vara viktig, men när vi pratar om plattformar idag kan det lika väl handla om datorer och när det gäller pipeline kan det lika gärna handla om naturgas från Ryssland. Orden plattform och pipeline verkar leva vidare ytterligare några decennier.

                                                                                                                            Jakobina

Var är de nu - de omskrivna?

Var är han nu, den stormrike Lars-Erik Magnusson? Mannen som så stolt visade upp sin rikedom på 80-, 90-talet och som var så rik så att när posthuset i Amsterdam byggdes om till en galleria döptes det efter sin ägare Lars-Erik Magnusson. Magna Plaza. Han var en av flera män som  blivit extremt rika på snabba fastighetsaffärer. Men en av de få som visade upp sina rikedom i media. I TV-program fick vi tittare följa med ombord på hans privata jet och se den lyxiösa inredningen.
Varför tänker jag på honom nu? Schlagerfestivalen i Baku. Var det inte oljan i Baku han var intresserad av som den nya stora affärssatsningen? På webben står det att det var Uzbekistan eller Turkmenistan som fångat hans intresse.

Så försvann han från nyhetsflödet tillsammans med de andra klipparna från 80-talet. Björkegren, Consafe, namn och företag som ständigt återkom. Som gjorde spektakulära konstköp, som stack ut. Men som sedan blev så osynliga. Mysteriet med Björkegren fortsätter fascinera, nu senast GI-gurun Ola Lauritzson som nyligen gav ut en bok om honom. Men vart tog alla övriga vägen? De som skapade i krigsrubriker i Bryssel där deras aggressiva köpande av fastigheter fick andra länders finansmän att höja ögonbrynen och de belgiska tv-bolagen att göra det ena inslaget efter det andra om hyresgäster som tvingades flytta när svenskarna tog över. Under en period i slutet av 80-talet skulle man som svensk vara lite försiktigt med att avslöja sin nationalitet, åtminstone var det det råd jag fick av Brysselborna. Men dessa män som var så rika, så mediala och sedan när köpfesten var slut, bubblan i fastighetsbranschen sprack, staten kom in och tog över restauranger, kontorsfastigheter m.m. Vart tog dessa män vägen? In i glömskan så snabbt. Kanske är de så gamla nu att de är pensionärer sedan flera år. Men hur kändes det för dessa mediamatadorer när kamerorna slutar smattra? Har dessa män haft samma omställningsproblem som när idrottsmän lägger av? Och vi som läste och följde dessa män, för oss visade de en värld som vi innan dess inte var medvetna om kunde ägas av svenskar. Det var kanske en naiv stämning. Något vi inte sett förut, då. Dallas på TV, ett nyspritt intresse för aktier, affärer i bredare kretsar och så några som hade blivit så ofantligt rika.

"Do the Wall Street shuffle
Hear the money rustle
Watch the greenbacks tumble
Feel the Sterling crumble"

Wall street shuffle, (Stewart/Gouldman) 10cc,  1974

                                                                  Jakobina